Korrespondens. Stockholm d. 24:de Jan. 1851. Det är allmänt bekant, huruledes både det så kallade gråoch det reaktionåra partiet så vål i tal som skrift med mycken beståmdhet förkunnat. att orsaken till det öde, som i Bondeståndet drabbade det Kongl. representationssörslaget, vore att söka i bemålte riksstånds — konservatism, dess månhet om att alltid få behålla sin fjerdepart i lagstiftningen, dess fruktan för att vid riksmötena förlora allt inflytande, o. s. v. Dessa beskyllningar hafva vål med grundade skål vederlagts af de liberala tidningarne; men skrånet Öfver höndernes konservatism har icke desto mindre fortfarit, naturligtvis i följd deraf, att det legat i vederbörandes interesse att söka bibrin ga och befåsta nationen i den öfvertygelsen, att bondeståndet, lika vål som adeln och presterne, vore båst belåtet med den gamla fyrdelningen och sålunda i sjelfva verket icke ville eftergifva något af sina gamla håfdvunna rättigheter-, ehuru många af dess medlemmar esomoftast med nit och värma tycktes kåmpa för reformernas och framåtskridandets sak. I dessa dagar har imellertid majoriteten af nåmnde Stånds vid innevarande riksmåte samlade representanter tagit ett steg, som en gång för alla skall såtta ett lås får belackarenas mun och trycka ett fast insegel på deras låppar. Man och man, emelaninom 2