XV. Fängelset. Snart framträdde åter dagen, efter denna vigtiga afton, och dess första strålar träffade de fyra lifdömde inneneslutna uti Bicetre, men förenade i samma cell, enligt det löfte de erhållit. q Aldrig hade en innerligare en djupare vänskap målat sig i deras blickar, i deras melankoliska, dock ej nedslagna ställning, hvarnti de tycktes stödja sig på hvarandra. Man I måste hafva varit förenad med andra genom alla det förslutnas band, lefvat samma lif, hyst samma förhoppningar, och vara nära att dö en gemensam död, för att förstå hvad det rill säga att älska. I Goubin hade alltid haft ett lugnt och glädtigt sinne; Pommier betraktade en del af himmelen under tysta reflexioner; Raoulx skulle inom sig sjelf hämtat kraft nog att trottsa dödens fasa, men han tänkte på Lambert, som skulle följa honom, på Gilberta, hvars tystnad tillkännagaf glömska, I och dessa tankar lättade för honom skiljsmässan från jorden. Emedlertid höllo sig de tre unge männen i den mörkaste delen af cellen. De erforo redan alla dödsintryck: tystnaden och mörkret i detta hvalf, som liknar en graf, det aflägsna stadsbullret, lifvet och rörelsen ute i verlden, som existerade för andra, men hvari de icke mera fingo blanda sig, fangvaktarnes dämpade ord, som oupphörligt påminte dem om I deras öde, genom den granlagenhet man visar dem, hvilka säro dömda till döden, och det medlidande man vanligen skänker I dem, som skola dö vid tjugo års ålder. Måhända blandade sig dock någon saknad af lifvet i sderas orubbliga ständaktigbet, måhända sökte de mörkret för latt ej låta märka en och annan blek skiftning som öfverflög deras drag. Endast Bories stod vid fönstret; ban förmådde trotsa dagsljuset. Hans vackra ansigte, med de reguliära, antika dragen, utvisade stor själsstyrka. Hans värf var fullbordadt, han skulle dö för Frankrike; han tycktes i detta ögonblick hafva Itagit herraväldet af sitt öde. Den sympathie han erfarit af folket under hela loppet af rättegången, öfvertygade honom om att han skulle blifva ett stort exempel, att hans martyrskap skulle blifva fruktbärande för de patriotiska lärorna. Detta var allt hvad han önskade, den heliga sakens triumf! Hvad gjorde det honom för öfrigt, om den unge sergenten, som (kallar sig Bories, funnes på jorden eller ej? Må frihetens ssak gå framåt, hvad gör det då, om de menniskor som störta på vägen räknas för intet! Man uppbar nu fångarnes mat. eh Detta dödens annalkande, som Gud af barmbertighet lundandrager de dödliga, låter docx menniskorna sina offer få erfara, ofta i hög grad; men det grymmaste profvet för en lifdömd är det, som påminner honom om det materiella lifvet, iy det är just detta som skall taga slut, under det man ännu kan tro på själens lif. I Kanske för att hindra sina kamrater att fästa sig vid aylika tankar, skyndade sig Goubin att servera dem frukosten. Och då han i detta ögonblick ibägkom sista sammankomsten, sade denne den yngste af sergenterne: ; — Vet ni, mina vänner, vi hafva stigit ganska bastigt i graderna! — Hvad menar du dermed? frågade hans kamrater. I — Jo, sade Goubin; hittills har restaurationen för rebellion endast dömt generaler och andra höga officerare till döden, och nu bar den upphöjt oss simpla sergenter till samma rang . . . Denna dom gifver oss bestämdt epåletten. j — Det var icke på detta sätt vi tänkte förvärfva den, , sade Pommier, erinrande sig de framtidsplaner de uppgjort I några månader förut. Men det gör ingenting; denna grad, gifven genom schavotten, skall blifva oss välkommen. 1 — Ack, min Gud! sade Raoulx, med ödmjuk ton, om 3 vi äfven i en framtid förvärfvat den på slagfältet, hvem vet il om icke lifvet låtit oss betala den genom lidanden . . . måhända värre än de som nu vänta oss ... — Nyss betraktade jag himlen, som i dag är så klar och blå! sade Pommier. I — Det är sannt, inföll Goubin, härifrån ser man endast e himlen: det är en uppmärksamhet af försynen. — och jag tänkte, fortfor Pommier, att om det, som man sagt mig i min barndom, är sannt, om vi verkligen blifva I förenade deruppe med dem vi älska, och om jag alltid får stanna hos eder tre, så motser jag döden med längtan. De tre vännerna förde hastigt glaset till munnen och darrningen, i deras händer förrådde den inre rörelse de sök2 I I I 1 13 Ö te dölja. — — Än du, Bories, frågade Goubin, hvad tänkte du på? — — Jo, mina vänner, sade nattbrödernas unge chef, jag —-stänkte på, att ni älskat mig allt för mycket. — — Dig! sade hans kamrater, det hade varit omöjligt! — Jo, svarade Bories; jag hade främsta rummet i edra hjertan ... det bar jag ofta märkt . . . Och jag skyndade ofta, i min exalterade patriotism, efter ett ideal, som kom 1, mig att glömma den skönaste och ädlaste verklighet. lännu mera värd vår kärlek? sade Pommier. nt — Jag visste det, sade Raoulx, jag märkte hos dig tt denna passion för ditt fädernesland, hvilken du dolde med denna själens blygsamhet, som åtföljer hvarje djup och insuerlig känsla. Och ännu i denna stund läser jag i ditt hjerta; jag ser, att du är stoltare och lyckligare än någon af nutidens martyrer, öfver att dö för din tro. heroisk enkelhet. I (Forts.) — Skulle vi bafva älskat dig mindre, derföre att du var — Ack ja! det är sannt, sade Bories med en ton af X vv e.