(BE 4 etk:mnim T— nä man deras öde! II:r Mörilhou, Bories vältaliga försvarare, tog åter till s ordet. De anklagade sjelfva besvarade presidentens frågor med; en sasthet, ädelhet och ton af uppriktighet som icke ett ögonblick förnekade sig. I I Också gjorde sig sanningen gällande, oaktadt dens t I mängd af sosismer och lögner man framställt för att störta Ir dem; alla de närvarande kände djupt deltagande för dem. t diwerta märkte dessa lifliga bevis på allmänt deltagande, hörde detta sorl från alla hall, liknande en ofrivillig s bön för de anklagade, detta utgjorde lika många smärtsam-Is ma förebräelser för henne, som hade angifvit dem. Hon fa f Å j I I ensam kunde i denna samling icke gifva luft åt sin smärta: bon ensam egde ingen rättighet att bedja himlen för de olycklige. R Hon satt nedlutad vid foten af en pelare, med ansigtet böjdt emot golfvet och betäckt af hennes långa hår, hvilket hon pressade mot sin mun för att qväfva snystningarne. Ä Ändteligen skulle den så länge väntade domen afkun-, nas. ö En elektrisk darring genomlopp hela salen, tärarne i hvarje öga anropade domarena och Gud. : Presidenten frågade hvar och en af de anklagade, om de icke hade något mer att anföra till sitt försvar. Väntan på deras svar kom hvarje hjerta att hiftigt klappa: man hoppades att de på ett lysande sätt skulle rättfärdiga sig; man trodde att endast tonen i deras ord skulle verka rättfärdiggörande; man väntade deras frisägelse. E I När ordningen kom till Bories, steg han upp, vände sig till jurymännen och sade: Mine herrar jurymän, I hafven afhört läsningen af anklagelseakten; I hafven varit vittne till debatterna, och veI ten om de laggt något i dagen som rättfärdigar ministerens stränghet hvad mig beträffar. I hafven säkerligen blifvit förvånade att höra h:r general-advokaten uttala sådana ord som dessa: -All möjlig vältalighet skulle ej förmå att rycka Bories undan den allmänna hämnden. H:r general-advokaten har framställt mig såsom chef för komplotten.. Ja, mine herrar, det är jag! Jag erkänner, jag reklamerar denna titel. Och lycklig jag, om mitt hufvud, då det rullar på schavotten, kunnat rädda mina kamraters! Vid det uttryck af stolthet och hederskänsla som låg i sde anklagades svar, vid den sublima skönhet som känslan saf oskuld spred öfver deras panna, vid bevisen på den rena soch enthousiastiska vänskap som förenade dem, och utgjöt lett outsägligt poetiskt behag öfver deras medborgerliga mod, bröt rörelsen det tvång som ställets helgd hittills pålagt alla; ett rop af beundran hördes från hvarje mun; hänryckte trängde sig alla fram mot skranket, liksom hade de velat egna de anklagade sitt hjertas byllning. Unga qvinnor af börd läto hänföra sig af samma (känslor som massan, en del applåderade häftigt åt de anklagades sista ord . . . Miss Julia nedkastade sin blomsterbukett till dem. I t I De unge underofficerarne förberedda på domstolens stränghet och väpnade med mod emot alla en tyrannisk makts grymheter, voro dock icke starka nog att qväfva den själsrörelse de sjelfva uppväckt. De dukade för ett ögon, blick under för den innerliga sympathie som omgaf dem. De nedböjde sina hufvuden, deras bröst höjdes och sänktes hästigt; de fästade sina blickar på den vid deras fötter liggande buketten. De vågade icke upptaga den, men under deras sänkta ögonlock varseblef man deras tärade blickar. Dessa blommor, dem miss Julia någon tid haft i sina bänder, förlorade bladen i detsamma de nedföllo innanför skranket. Gilberta erfor en olidelig smärta, miss Julia, t denna qvinna, i hvilken ödet alltid för henne framställt den lycka, som bon sjelf icke kunde njuta, miss Julia beredde de anklagade, som voro föremål för allas deltagande, ännu lett ögonblicks njutning. Svartsjukan förtärde Gilbertas bröst; aldrig hade afunden marterat henne så, som i detta ögonblick; hon skulle tusen gångor velat gifva sitt lif, om a det i denna yttersta stund varit hon, som beredt Raoulx enIdast en skugga af tröst. ; — Klockan half sju aflägsnade sig jurymännen för att 6fn verlägga; några minuter derefter återvände deras ordförande årför att uppläsa deras utslag. n r I — 2 General-advokaten fordrade dödsstraff öfver dem, hvars brottslighet blifvit bevisad. ; Rätten drog sig tillbaka för att rådslå. l Från detta ögonblick blef det allt dystrare i salen. De senthousiastiska rörelserna, hvilka hittills bebådat någonting lyckligt, förvandlades till en tryckande fasa. Intet sorl hördes, hvarken af fruktan eller medlidande, knappast ett andedrag förmärktes; en tyst och isande bäfvan herrskade öfverallt. Folkmängden minskades småningom, aflägsnad liksom af något förfärande intryck ... dagsljuset började aftaga och solens sista stråle tycktes äfven vara den sista strålen af hopp. Några få ljus inburos. Det tycktes verkligen vara en åt sorgen invigd afton, je hvars minuter trögt framskrida. Det bleka och fladdrande n, skenet från ljusen upplyste den orörliga lineen af de ankla.(gade; det öfriga af salen jemte det hvälfda taket försvann es i skuggan; det såg ut som om en molnhöljd himmel och ett ia hotande mörker sväfvat öfver de olyckliges hufvuden. tt Änateligen inträdde rätten i detta balfmörker och fören kunnade sin dom. om Ett visst antal af de anklagade frikändes, men dessa ord skingrade icke det sorgliga intryck alla de närvarande ö-serforo. ör Domens uppläsning fortsattes: Bories, Raoulx, Pommier