110 Mådce varit fem dagar 1 Faris, emsamm, HIISNIII. utan e att hafva minsta begrepp om bruken i en stor stad, och ur -Stånd att ens tänka derpå. : Hon köpte sig någon föda när hon kände sig hungrig, men framräckte penningarne, hvilka hon var oförmögen att räkna, till siljarenas eget godtfinnande, så att dessa ansågo (henne vara vansinnig. Vid flodstranden, nedanför quai de iP Horloge, funnos då, liksom man ser ännu i dag, små kolr bodar, tillslutna om sommaren, och betäckta vid denna årstid I med vinris och skogsbinda Till en af dessa kojor begaf sig Gilberta machinmässigt hvarje afton. a Hennes smärta kropp, höljd i bruna lirftskläder, midt -Jibland de spillror af båtar, hvaraf marken var betäckt, och -Jril hälften dold af tusentals blomstrande slingerväxter, hade ej blifvit upptäckt af nattväktarne. Denna septemberdag var sista sessionsdagen. Folket, nyfiket att höra den dom, hvars förfärliga strängthet ett doft rykte redan kom dem att ana, anlände i täta esslockar, hvilka uppfylde palatsets gård och försvunno i dess hvalf. Gilberta betraktade, med en blick af förtviflan och safund, dem som begåäfvo sig till sessionssalen. Hittils hade Ihon icke vågat intränga dit, ty det tycktes henne som om (hennes närvaro der skulle varit en råga på de anklagades olycka. — Då hon vid ena iändan af kajen betraktade de talrika grupper som passerade, märkte hon en gubbe och en ung elegant flicka stiga ur en präktig vagn, försedd med grefligt vapen. Dessa kastade först sina blickar på palais de justice iksom hade de ärnat först begifva sig dit; men gubben upptog sitt ur, och då han såg att det ännu vore god tid, förde han den unga flickan till allten på blomstertorget. Gilberta hade igenkänt grefve DOberon och miss Julia . I d Elbe. j Deras åsyn återkallade hos henne de fasansfullaste minnen. Af ett slags begär att ännu en gång erfara ett bittert liande, satte hon sig vid foten af fontinen, för att se dem I j: I passera. I Långsamt gingo de längs utåt kajen, och hon följde dem med sina blickar; de återvände, och ännu betraktade hon lt s Heta tårar fuktade hennes ögon ... P IIvad hon nu afundades denna unga flicka ur stora verlden, bestimd att alltid blifva ett föremål för hennes Isvartsjuka, var icke glansen af hennes skönhet, hennes drägt, ) hennes rikedom, det var icke en gång kärleken till Arthur! det var hennes samvetslugn, den glädtighet hvarmed hon kunde sysselsitta sig med de utländska viäxter, som stodo auuppstälda framför henne, och fråga deras namn ... det var j den klara azur, som blixtrade i miss Julias ögon, under det bon sjelf kände sin själ söndersliten af samvetsagg och af en förtarande oro. Grefven betraktade ännu en gång sitt ur; miss Julia , köpte en bukett, hvarefter de båda styrde sin kosa till palais ide justice. I Gilberta var dock icke den enda som beständigt uppehöll sig i närheten af de murar hvilka inneslöto de ankla, gade. I Lambert var äfven der, sittande vid quai UIIorloge, framför porten till stadsfängelset. Ian hade följt sina vänner i spåren, då de flyttades tran tornet i la Rochelle till assisrättens fängelse i Paris. Ilan hade ofrivilligt handlat enligt sitt eget ödes beslut, dergenom att han lemnade sin boning i Saint-Pierre, i samma stund som maktens handtlangare begåfvo sig dit för att arrestera honom. Orörlig och med korslagda armar, uttryckte hans ställÄning hans dödande smärta: den afmålade en stark och upplyst mans oförmåga att ensam handla emot samhället, huru däraktigt och grymt det än betedde sig. I Dessa dagar skulle för Frankrike utmärkas genom ännu sett brott, och Lambert kunde ingenting göra för att hindra eller hämna det! Det var just detta som uppfylde hans själ med förtvislan. Å Sedan Arthur doberon ledsagat sin onkel och sin fästwnå ända till ingången af palais de justice, utan att vara nog djerf att inträda der, återvände han öfver quai de IIIorloge förbi Lambert. Men denne betraktade honom utan hvarken rörelse eller hjertklappning, det var icke mer mannen han afskyddle; hans hat hade växt:han bar agg till detta samhälle, så liknöjdt för det onda, till den stora verlden, oföränderlig si sin egoism, till detta folk, som vaknar för ett ögonblick för att visa sin kraft, men insomnar åter för sekler, utan att något förmår viicka det ur dess dvala. Uti detta folkrika qvarter, hvarest Lambert tillbragte dagarne, såg han massor af befolkningen, arbetare, qvinnor och barn begagna de mest onaturliga medel att lifnära sig eller framsläpa ett rysligt elände. IIan tänkte på huru kejsardomets krig hade sugit blod och penningar från detta folk, huru man, genom att ännu mer blotta detta stackars folk, funnit femton hundra millioner för att offra åt främmande I makter, och stoppa i furstarnes kassor, samt sedermera en milliard ätt sticka i händerna på de rike emigrant-tiggarne. Sjelfva staden hade äfven lidit betydligt: dess torg hade blifvit bivuak-platser för fiendtliga trupper; dess flod hade tjenat att vattna kossakernas hästar; Luxembourg hade blifvit en afrättsplats. hvarest kejsardömets största kapiten fallit; institutet hade sett proseriptioner inom sin helgedom, hittills skyddad för politiska ohyggligheter; Louvren hade under flera I dagars tid blifvit upplåten till plundring; från Tuillerierna, som öfverflödade på vexlande minnen, hade utgått otaliga furstliga proklamationer trohetseder och blifvit förändradt till i; en stor fabrik för falskt politiskt mynt. I — och allt detta, sade den ifrige republikanen för sig sjelf. all denna skam detta elände, blott genom furstarnes