I hvarefter följande fönster upplystes ... På detta sätt ge nomgick det fatala ljuset hela första våningen, lyste och förI svann liksom en lyktgubbe i natten. Man såg tydligt att anktoriteterna stannade en stund hvarje rum, troligen för att hålla nogranna undersökningar hos hvarjo underofficer vid detta regimente, hvilka man ansåg tillhöra carbonarismen . . . Deras besök hade endast: inträslat några minuter, innan Bories hade kunnat borttaga de papper, hvarpå det hemliga sällskapets öde berodde, förstöra den olycksbringande listan och rädda det han egde käirast på jorden. Denna tanke var förskräcklig. i De fyra sergenterne voro rof för den djupaste förtviflan .. den tilltog mer och mer . . hvarje minut blef ett sekel af lidande; och den tröga, uppmärksamma polisen gjorde ö I i I sig god tid att unde rsöka hvarje rum. I Nu hade ljuset genomskridit tvenne våningar, derpå i försvann det för en stund. Ett svagt, men så mycket dyrbarare hopp, emedan det svar det sista, lefde ännu hos de unga männen ... Borics rum var i tredje våningen ... det var sent .. måhända skulle polisen uppskjuta resten af undersökningen till följande dagen. I Emellan fruktan och hopp, och under en obeskiflig oro, lafvaktade de resultatet. d Nu visade sig ljuset i tredje våningen och framskred på samma sätt som förut, till stor fasa för de beklagansvärda minnen, I Bories räknade fönstren allt efter som ljuset upplyste (dem ... Det anlände till det rum Bories bebott. ; I detta ögonblick tryckte Raoulx förtviflad Boriees hand. Den kändes fuktig och kall som döden . . Men plötsligt blef dlenna hand feberhet. Bories spratt till .. hela hans varelse vibrerade under inflytandet af en tanke som uppsteg i hans själ. Han tog hastigt ett par steg tillbaka och ropade: N — Ännu kunna vi rädda dem! Genom en hastig blick i hvarandras inre, genom denna magnetiska kommunikation, som vid ytterliga faror gifves mellan varelser, hvilka ilska hvarandra, förstodo vännerne hela hans tanke, och sade med en röst: — Ja . .. det kunna vi! — Men vi äro då förlorade! återtog Bories. ; De svarade blott: — Kom, Bories! Med blixtens hastighet, ilade de ned från vinden, skynIdade genom porten, som den gamle soldaten lemnat öppen lupp för trapporna till tredje våningen och in uti Boriess rum. i Den kunglige prokuratorn och polisbetjenterne voro der ... De hade redan undersökt hvarje vrå i sergentens por: men lönnlådan i ekbyrån, hvilken de nyss upptäckt, I hade, som Bories hoppats, ännu gjort dem motstånd. I Han störtade fram till byråen. ( Hans tre kamrater betäckte honom med sina egna kroppar, i det de sti illde sig emellan honom och maktens tjenare, med utsträckta armar och blottade dolkar i sina hinder. I Vid denna åsyn stannade kongl. prokuratorn och de obeväpnade polisbetjenterne slagne af bestörtning och beherrskade af det välde, som beslutsamme min alltid ega öfver andra ... De visste väl, att angriparne lät skulle blifva arresterade af den styrka som befann sig på paradtorget; men de insågo också, att innan man finge tid att ditkalla soldater, skulle den första som gjorde min deraf varit dödens barn ... I ; Under dessa betraktelser, huru hastiga de än voro, hade Bories fått tid att handla .. det var visserligen blott en minut, men denna minut var tillräcklig. l Betuckt af sina vinners fruktansvärda sköld, närmade han papperen till lagan af ett ljus, som han bemaktigat sig ... Den olycksbringande listan och brefven förvandlades till aska ... carbonari-cheferne voro räddade! i Derefter läto de trenne viinnerna sina dolkar falla, med förklaring, att de gäfvo sig. Och de fyra sergenterne i la Rochelle blefvo häktade. I I I I I XIII. i Le palals de justice. I I En varm och klar höstdag var platsen omkring palais Ä a. justice i Paris uppfyld af en utomordentlig mängd menniskor. I Den ryktbara processen om komplotten i la Rochelle led mot sitt slut, och man afvaktade ögonblicket att få tillträde till sessions-salen, hvarest ändtligen dessa långa debatter skulle afslutas, hvilka blifvit fullföljda under det mest I brinnande allmänna intresse. Emedan de anklagade voro inneslutna i stadsfängelset, så hade äfven detta lockat en talrik och bullersam hop om — kring dess murar. i En ung man eller snarare ett barn af folket, gick långsamt öfver quai aux sleurs, utan att fästa sin uppmärksamhet vid något och utan att ådraga sig sjelf andras. Emedlertid fanns i hans utseende någonting besynnerligt. Ä Klädd i en blus och barhufvad, var hans gång osäker och förvirrad, en dödlig blekhet betäckte hans ansigte, som var så utmärgladt, att det tjocka håret, som var benadt i pannan och nedföll i täta böljor. betäckte det mer än till hälften, Men midt under denna förvirring, och orörligheten i hans drag, som tycktes bebäda dödens annalkande, afmålade hans stora, mörka eldiga och blixtrande ögon ett djupt själslidande. I Detta barn af folket var Gilberta, som anlagt mans-. kläde: för att fly från la Rochelle och ensam begifva sig till !4 Paris, hvarest hon dag från dag kunde följa den sorgliga processens gåänoe Ä