14 å från hvarje fiendtlighet, om det ej redan vore för sent, att sprida det nya evangelinm endast med ordets. 1 vapen. 4— OO EEE UUILTTIAAR MN I Sådana voro just Bories och hans vapenbröders egna tankar. Med ledsnad hade de lydt en högre order: och först när denna order störtat dem, fingo de veta att den var falsk. Denna tanka var förfärlig. I De erinrade sig att Bories funnit denna order i trädstammen, erter sammankomsten nti skogen vid Saint Pierre, och att Rutel just då blifvit upptagen i sälls skapet. De kunde icke betvifla, att polisagenten, då han, förmodligen genom beslag hos några arresterade carbonari i sitt våld egde papper försedda med hufvudlogens sigill, spelat detta falska spel och derigenom framkallat den kon— spiration, som störtade dem i en afgrund. Så instängde de än voro, svuro de dock himnd på honom, i det de lade handen på sina dolkar. — Ack, den uslingen ropade Raoulx, hvar är han? — Det vet jag, sade Cedric, men ni kan icke söka honom der. I H ; I I Vi lemnade honom i killaren vid Viole-BL nche. — Derifrån flydde han. i — O, den bofven! .. ö — Men en dolkstöt af Lamberts hand har skickat honom till ett fängelse, som han icke mer kommer att i lemna. ; — Till helvetet... må göra ... då är rit tvisa skedd! De fyra vapenbröderne stodo en lång stund förkrossade af det slag de nyss emottagit. Emellertid framsatte Cedric i mörkret mat på bordet och serverade sina vänner, hvarunder han påminte dem, att! han, den olycksbringande aftonen af den 10 Juli i skogen vid Saint-Pierre. sagt dem, att han kände någon olycka sväfva i luften öfver deras hufvuden, men öfver hvilken I spådom hans nu närvarande bröder blott hade skämtat. Efter måltiden åtog sig Cedric att begifva sig till kasernen och skaffa rätt på den gamle soldaten Robin. Nåra minuter derefter införde han honom i den mörka tillflyktsorten. Den hjertans goda Moustache gret af glådje att äter träffa sina sergenter. IIan lofvade att öppna alla portar de önskade, utan att betänka om han dermed tjenade konungen eller det dystra carbonari sällskapet, la Rochelleis förskrickelse, ty hans själ var full af ömhet för hans proscriberade chefer. a Således blef det öfverenskommit, att Bories samma afton uppmärksamt skulle hålla sig vid fönstret: att Robin, i det han vid apellen sist utgick ur kasernen, först skulle omärkligt öppna sidoporten, hvilken genom ett utsprång af muren var dold för skxlatvaktens blickar; och att Bories skulle begagna sig af dessa ögonbick, då kasernen var folktom, för att skynda upp på sitt förra rum, hiimta sina papper och lika hastigt återvända. I Det öfriga af dagen förflöt under ötveronskommelser I om den väg flyktingarne skulle taga då de aflägsnade sig från la Rochelle, för att skydda sin frihet under de första och farligaste dagarne: och de hyste ett säkert hopp om räddning. De fyra nattbröderna voro så unga att de ännu i lens djup kunde nära hoppet, tänka på Frankrike och sin kärlek! Ack, det bodde så mycket lif hos dem, att endast: denna ungdomsstyrka tycktes försäkra dem om en lang framtid. De kände sig så rena, så värdiga att vara älskade att de, öfverlemnade sig åt sin instinkt, ansågo sig snarare, böra viänta verldens sympathier in I I I I dess stränghet. Mot aftonen blefvo de fyra sergenterna ensamma i det! öde huset. Den stråle af dagsljuset, som inträngde i rummet genom hålet på fönsterluckan blef småningom mattare . . Från detta ögonblick förblefvo de unge minnen orörliga, men deras inre rörelse förtog dem niistan både andedrägt och tankekraft. Klockan slog åtta. Hastigt uppstego de på vinden, hvarifrån de, genom en glugg, kunde iakttaga företeelserna i kasernen. Det var redan mörkt, men en lykta, placerad icke långt från sidoporten, upplyste denna fullkomligt. Den folktomma gränden som gick bakom huset ledde just åt detta håll, pch inom några minuter skulle Bories kunna begifva sig lit. h I Klockan slog half nio . . . trumman gick .. . trupperna defilerade och begåfvo sig till paradtorget. Vid traummans ljud Ixälfde sig tusen rörelser i de unga militärernas bröst. Detta ljud fann genklang i deras själ, dessa trumhvirfar utöfvade på dem en utomordentlig makt. Det var en timma som var dem så väl bekant, det var en sång från leras vagga, det var den musik, vid hvars toner de så länsa drömt ärans drömmar! ... Det tycktes dem som om letta ljud på dem utöfvade en oemotståndlig makt, som om leras fötter sjelfmant följde dem. ; Men det aflägsnade sig mer och mer . . . . en djup Yystnad rådde i kasernen ... Nu var det afgörande ögonlicket inne. IIjertat klappade häftigt hos de unge sergenterne, de yssnade med uppmärksamhet och tillbakahållen andedrigt. Inom några ögonblick skulle Bories utan tvifvel hafva lessa anklagande papper i sitt våld! Han bad Gud, att nans hopp icke måtte blifva bedraget, och att han måtte unna rädda dessa män, så dyrbara för Frankrike, för verllen och för framtiden . . .. I sin fanatism skulle han geria offrat sitt lif, om den minut varit förfluten, som ännu)kiljde honom från fullbordandet af hans företag . . . . Han kulle gerna velat dö, sedan han först sett dessa papper: