det hans pröfvade arm nästan af sig sjelf förde vapnet, tycktes hans tankar vara annorstädes, och han betraktade sin moti ståndare på ett besynnerligt sitt. I Raoulxs hjerta klappade af fröjd. På hans värjspets hängde en af dessa royalistiska officerares lif, mot hvilka hans innersta känslor uppreste sig. Något personligt hat upprörde honom ej, men detta ögonblick erbjöd honom en svag bild af det företag, hvarom han med så oändlig förtjusning drömt: det var den franska monarkien han bekämpade med den tappre patriotens vapen . . . Allt det ljus som bodde i hans själ återstrålade på hans vackra ansigte; ett småloende hvilade på hans lappar; han mumlade carbonaris devis, deras kirleksord, deras bön: Fede et liherta!H I.:Ierbier höll oupphörligt sina blickar fästade på honom. Men plötsligt upphörde han att fikta, förde handen till sitt bröst, och föll ned på marken. Han hade erhållit ett djupt sår i bröstet, blodet störtade häftigt fram. Denna dödande stöt afpressade honom en lång och djup klagan, den första klagan af smirta och den sista i hans lif. Han lyftade derpå sin blick och sade långsamt: — Ni har besegrat mig, Raoulx . . himlen är rittvis: Raoulx, förvånad öfver dessa ord, lutade sig ned öfver ; honom. I — Ja, sade dHerbier döende, min som ni, hvilka helga hela sitt lif för en tro, och dertill offra detta lif för densamma, min, sådane som ni, äro stora ... Jag deremot, som endast lefvat för mina egoistiska intressen, i konungamaktens tjenst, har varit en stackare mot er ... Alla de osser som I gören, i följe af er innerliga öfvertygelse, äro sublima; de ofter af heder och samvete jag gjort, endast af ärelxvstnad. voro skiändliga . . . Under de ögonblick jag betraktat er Raonlx, har jag erfarit detta . . . Mitt blod rann redan, och jag glömde nästan att försvara mig . . . Jag l stunkte på denna åtskillnad oss emellan: jag led af den tanken. att kanske nedstiga i grafven med denna vanära .. mera stryckande och kallare än sjelfva döden; I 0 genom denna tanke, sade Raoulx, godtgör ni edra fel. ; Ack, ett ord af hopp! — Den som på sådant sätt tänker på en förfluten felaktig lefnad. var icke förderfrad, endast förledd . . . och döden renar honom. — Nå väll ... de män, med hvilka ni står i förbindelse, de, som hafva associerat sig för att ställa sina före1 nade själskrafter till de liberala lärornas tjenst, böra vara ädla min ... Offret vid Colmar hörde också till deras antal ... och jag fångade denne man! . . . Men om de, kunde se mig i detta ögonblick ... i min dödsstund . . . sig, skulle de vil förlåta mig? — Var öfvertygad derom! — Tror ni det? ; — Vid Gud och iäran! Det tror jag. — 0 hör då .. Raoulx . . förlåt mig i deras namn . . . Fordom gåfvo de kristna riddarne dopet åt den fiende de sträckt till marken, för att rädda hans själ . . . gifva mig hedersdopet, att jag måtte få ro i grafven . . och att mitt minne måtte blifva fritt från vanära. Raoulx böjde knä vid den döende, utsträckte sina hinder mot honom och sade med djupt rörd stämma: — I alla fria mäns namn, i allas deras namn, som inspireras af den heliga lågan, så att de gå före sin tid och väcka håg för framåtstridandet, i mensklighetens och broderlighetens namn, hvilka en gång skola herrska på jorden, i framtidens och i den lefvande Gudens namn, gjuter jag öfver er förlåtelsens vatten, som renar från hvarje flick. DIIerbier upplyfte hufvudet, en oändelig klarhet bestrålade hans ansigte. Han tryckte Raonlxs hand, sjönk tillbaka mot den moderliga jorden och dog. Knappt hade en minut förflutit efter denna scen, förr än den djupa stillheten i skogen plötsligen afbröts af ett häftigt larm ... Man urskiljde steg af hästar, rop af soldater och klingandet af vapen. Lambert upphäfde ett doft rop af förtviflan. Den strid han begynt med dOberon, hade ännu icke ledt till något resultat. Lambert hade en lika stark som skicklig arm att föra en värja, men den rörelse af hat och vrede som bodde i hans I, minskade betydligt värdet af dessa fördelar: ännu var icke Arthur dfOberon fallen ... och likväl måste striden upphöra! Lambert hade smickrat sig med ett fåfängt hopp: onyttiga varelser, män, sådana som Arthur dOberon, dö icke så lätt! Det var sannolikt att gendarmerne cernerade huset, man hörde tydligt vapenklangen, skogvaktarens ord, och äfven rösterna af betjeningen, som i bottenvåningen varit sysselsatte att brygga punsch. Det återstod således intet annat än flykten. Vikomt diOberon, som redan åter påtagit sina kläder, återtog äfven med dem sin värdighet, sin kalla bekymmerslöshet; han återvände till huset, och uppsteg i sin vagn, skyddad för hvarje misstanka under sin aristokratiska yta. Med en vink af sin handske aflägsnade han gendarmerna från vagnen och reste sin vig. Raoulx och Lambert togo, vid åsynen af sina förföljare hastigt till flykten, djupt in i skogens dunkel. Man sökte mellan träden men fann endast kapiten diIlTerbiers kropp. Ilan inbars i den landtliga boningeu. Den unge officern, som vid grafvens rand lemnat sin befordran, ett så bedröfligt 1 sin förmögenhet, sitt kors, förvärfvade på Ä — utt sEnII.