1111I1 II Ahl! sade Radoulx. pekande på väggarne af det rum, hvarest de befunno sig, dessa murar äro väl mörka ... och tillhöra en skogshydda, men dessa murar hafva dock hört, satt ni vägrat slåss! Detta minne skall stanna här och alltid förblifva en skamflick för ert lif! . . . O! om jag vore i sert ställe, skulle jag icke vilja att denna förfallna hydda, I dessa vilda murgrönsrankor visste att jag afslagit en duell ... Och ni, min herre, lider icke af denna tanke? Svara ... i shimlens namn, min kapiten, svara dål .. I DIlerbier kände sin panna rodna, hans blod kokade: soch då Raoulx fortfor: — I hederns namn slåss med mig! Ropade kapitenen: I — Nå vil, ja! ... kom då! : — Ån ni, min herre? frågade Lambert doberon. Jag! svarade Arthur, jag emottager utmaningen af allt mitt hjerta. Och tillade med låg och skämtande ton: I — För öfrigt är jag skyldig er erkänsla derföre att ni sicke angifvit mig såsom en af edra bröder. För denna tjenst I tackar jag genom en strid: vi äro qvitt. Lambert triumferade. IIan såg sig nära att få strida mot dOberon. Om han också för att mätta sitt häftiga hat, låtit inviga sin fiende till det hemliga sällskapets dolk, var dock den hämnd som slumpen i detta ögonblick erbjöd honom, mera naturlig, och han njöt redan på förhand en grym glidje I deraf. Bories, dyster och orörlig, hade knappt förnummit hvad som föreföll. Ett för honom högst dyrbart intresse, som han ville tjena på bekostnad af allt annat, väckte hos honom en tärande oro. Dlerbier och Raonlx voro beväpnade. Kapitenen som hade värjor i sin vagnslåda, kunde derföre låna sådana åt vikomt dOberon och öfverste Daubray. DOberon och kapitenen nedstego för att vilja vapen. Dessa två unge män af hög börd, uppfostrade uti point Idhonneurens principer samt till och med fördomar kunde icke si längden afslå de utmaningar, som gjordes dem; och i detta I ögonblick, då en duell erbjöds dem, hade de, lifvade af stridslust, nästan glömt allt annat. till Bories, i det han skyndsamt öppnade dörren till andra I rummet. i — Fly! På denna sidan ligger ett fönster åt skogen till. Vid dessa ord väcktes Bories likasom ur en dröm. — Fly ensam? ropade han; fly, och lemna er hir! — Det är nödvändigt . . sade Raoulx. — Er frihet är dyrbarare än vår tillade Lambert. I — Men jag har hört att du skall strida, återtog Bories, Du blottställer ditt lif! och jag kan då icke vara nirvarande! — För Guds skull, förlora icke en sekund! ropade Raoulx. Se här! här är fönstret! — Ja, jag kom just in derigenom, sade Lambert. I Lyckligtvis stå trupperna på vägen åt den andra sidan. I — Men är det rätt att jag sätter mig i säkerhet, då I skolen strida och göras till fångar? sade Bories i förtviflan; det är ju fegt. — Låt så vara, sade Raoulx med styrka, böra vi icke för den heliga saken offra våra egna känslor, våra käraste önskningar, ja, tillochmed vår heder? I — Ack jo! ... det är alltför sannt sade Bories förstviflad. I — Det är högst nödvändigt, att du åtminstone för en natt återvänder till la Rochelle, det vet du väl! rade icke, utan närmade sig till fönstret. Mod min vin, ropade Raoulx, haf styrka att fly! . . I Men just då Bories skulle taga det för honom obehagI liga steget, lyftade han ögonen mot himlen och sade: I — 0 min Gud! harudant mitt öde än må blifva, om sjag skall försmåkta i ett längvarigt fängelse, eller då på schavotten, så anse, o Gud! detta steg för mitt största offer! Derpå skyndade han genom fönstret, och ögonblicket derefter var han försvunnen i skogen. I Genast derpå återkommo kapitenen och dOberon. Raoulx och Lambert hastade dem till mötes, och de nedgingo alla på platsen utanför huset, utan att kapitenen, I genom hastigheten i dessa rörelser, märkte att en af de anklagade, sjelfva canbonaro-chefen, fattades. De utvalde nu i skogen en temmeligen vidsträckt plats för den dubbla duell, som nu skulle ega rum; en duell: som tycktes påminna om fordna tiders seder. De afmätte I platsen, afkastade sina ytterkläder och helsade hvarandra i med värjorna. Ä Så snart dessa voro på första trappsteget, sade Raoulx — Bories sv IIimlen var molnbetäckt; allt var tyst i skogen, icke Jen vindflägt susade genom trädens kronor. I Arthur dOberon förstod fullkomligt att handtera värjan; de trenne andra voro militärer; en skicklig och konstmässig fäktning uppstod. Men i den mån blickarne mötte hvarandra, vapnen korsade hvarandra, förflyttades defientliga passionernas ifver till handen, och stötarne blefvo allt titare och häftigare; själens rörelser öfvergingo i vapnen. Under några minuter bibehöllo de stridande samma plats; Men slutligen drogo sig under stridens hetta öfverste Daubray och diOberon längre in i skogen och kommo ur sigte, endast kapitenen och Raoulx stannade qvar på den öppna platsen. En lång stund fortfor striden på detta sitt. Klingorna blixtrade i täta stötar uti den dimmiga atmosferen; då och då föllo några bloddroppar ned på marken; från de stridandes läppar, hördes endast dessa ord: — Triiffad! — Ah, det är ingenting.