I Nej patriotismens sammansvärjning emot tyranniet anstod er föga; ni konspirerar . . . mot en ung flickas dygd! Arthur insåg, utan att veta på hvad sätt, att Gilberta, stod emellan honom och denne man. Ilan bäfvade af bestörtning, flaf blygsel och otålighet, och vände bort hufvudet. i q I detta ögonblick sade Kapitenen med hög röst, såsom Svar på diOberons första ord: I Om jag vore ensam här, tror jag att aktningen för mina i epanletter skulle vara tillräcklig till mitt beskydd; Men skulle h ja ig blifva nödsakad att använda styrka emot de upproriske, så fattas den mig ej heller. Och, sträckande handen mot ett öppet fönster i ena rsäändan af rummet, tillade han: 2 — Se dit! På vägen vid slodstranden syntes en tät rad af bajonetster. De trupper, som fått order att marschera från Marans, t hade nyss anländt och uppställt sig på vägen under afvaktan af sin befåälhafvare, kapiten dIlerbier. — Och jag behöfde endast stampa med foten, tillade kapitenen, för att få mina betjenter, som äro dernere, att I ögonblickligen hitkalla de der soldaterna, för att cernera huset. Vid tanken på denna plötsliga och oundvikliga arrestering uppfylldes Bories af förtvislan. Obekymrad om sig sjelf, hade han anropat himlen om endast ännu en dags frihet, för len enda vigtig tjenst, som han ansåg sig böra göra det hemliga sällskapet, och denna bön tycktes himlen ej vilja höra. Men Raoulx, i fanatismen af sin tillgifvenhet och vördI nad för Lambert, hvilken endast af honom var fullkomligt känd, tänkte endast på hä nh IIan sammanknäppte händerna och med outsägligt exal1 terad blick och ton sade han till kapitenen: I — Min herre, arrestera oss, det är eder rättighet och ni önskar det sjelf; men, i himlens namn, om det återstår en gnista af heder i er själ, så gif mig upprättelse för den I , skymf ni tillfogat Lambert! . . . Jag vördar och älskar hoI nom högre än mitt lif .... Ni har förolämpat honom ni ) ) måste slåss med mig. . t. mnd ... — Ja, min vin, du har rätt! sade Lambert. Det vore utan tvifvel jag som skulle svara på skymfen, men ja verlemnar dig omsorgen derom. g öf38 En tanke som uppstått i Lamberts sjnl, föranledde dessa ord. Med blicken fästad på dOberon tillade han: I e — Herrn här och jag skola tjena som sekundanster..... och sckundlanterna draga vanligtvis värjorna. I samma ögonblick kastade han på Arthur en betydelissefull blick. Denne insåg att det handlade om att betala Cilbertas vanära, utan att förstå med hvad rätt Lambert fordrade en sådan upprättelse. i I t — Det här går för långt! sade kapiteneh, låt dessa I oförskämda pretentioner vara slut. — Ni måste slåss, sade Raonlx med hetta, ni måste slåss, när jag uppmanar er så . . . eller ock säger jag.. — Jag säger för andra gången, inföll deIlerbier, att ni sär galen. — Ni vägrar! utropade Raoulx. Jag, slåss med en soldat! sade kapitenen med högI dragen ton. —Än ni, min herre, frågade Lambert Arthur. t — Skulle jag slåss med en bonde, svarade vikomt dOberon föraktligt. — Med öfverste Daubrax! ropade Lambert, afkastande sin bondrock och visande sin virja. ; I Han sträckte spetsen af vapnet mot kapitenen. I Il — Ser ni, herre, sade han, det är en hedersvärja. På värjplåten, som var af stål, lästes verkligen. öfverste I Lambert Daubraxis namn, omgifvet med rikt ciseleringsarbete, jemte dessa ord: ,Gifoen af hejsaren.I I Öfverste-titeln, uttalad inför militären, gjorde på de. I närvarande ett plötsligf intryck af vördnad, och det uppstod! några ögonblicks tystnad. I Derpå återtog Lambert: — Se här, Raoulx, jag lånar dig denna värja för att hämnas mig. Den förlänar dig tillräckligt hög grad och adelskap, att herrn icke skall vägra att mitta sig med dig. DTIerbier hade redan återtagit sin ton af öfverlägsenhet. I — Öfverste Daubray, sade han, ni är proskriberad. Två gånger, min herre: såsom kejserlig officer och i dag s såsom carbonaro. : I I ) I I I Kapitenen rynkade ögonbrynen vid denna sjelfangifning, men återtog kallt. J Oaktadt den arrestering som förestår er, borde jag kanske samtycka att för en skymf gifva eder upprättelse i den väns person, som ni valt i edert stille: och vikomt dOberon skulle måhända ej heller afslå den icke mindre be-J. synnerliga duell, hvartill ni utmanat honom, troligen utan att s känna honom. l ( — Jag skulle genast antaga utmaningen, sade Arthur slifligt. Men, fortfor kapitenen, i närvarande omständigheter, då jag enligt högre order är nödsakad att arrestera er här, så upprepar jag ännu en gång, att denne unge man begår en .s galenskap, då han begär en strid oss emellan; ty om jag dödlar honom, eller om jag faller för hans hand, blir det mig lika omöjligt att uppfylla min pligt. I — Er pligt! min herre, sade Raoulx häftigt; här är! detta ett fåfungt ord, som endast beror på att vi äro be-JI I segrade, men skulle i morgon förändras om ni blefve besegrade ... Ack! den heliga pligt, som är inskrifven uti hvarje c soldats hjerta, före och efter denna monarki för dagen, är latt icke vara njugg om sitt blod, icke rygga för någon fara, undvika hvarje misstanka jag vill icke siga, för svaghet och feghet, utan tillochmed för liknöjahet, när stridstrumpeten I kallar. Lb I Kapitenen teg: Raoulx fortfor: 1 — —