— O, Frankrike, farväl! — 0, Frankrike, och du Gilberta farväl! sade Raoulx med lägre röst. Det hus, i hvilket de tagit sin tillflykt, beboddes af skogvaktaren för Styre-skogen. Dagen skred mot sitt slut . . . jagthornon nade upphört att ljuda under trädens hvalf. Skogvaktaren var utgången, qvarlemnande sina gäster i huset, utan aning om, att de hade skäl att dölja sig: Och jägarne gjorde halt vid skogvaktarebostället innan de afligsnade sig från skogen. Kapiten dllerbier och vikomt dOberon stego uppför trappan, men Raoulx och Bories voro så försänkte i sorg att de knappt märkte dem och icke en gång vände på hufvudet. De unga idlingarne inträdde nu i rummet, der de förföljda konspiratörerne befunno sig. I ögonblicket igenkände kapitenen vid 45 regimentet de tvenne mot staten upproriske sergenterne vid samma korps, oaktadt deras förklädning. Han stannade med dyster panna och rynkade ögonbrynen . . . måhända af vrede eller af blygsel, vid tanken på de förebråelser desse män, hvilka han nu skulle arrestera, kunde göra honom öfver hans förflutna lif . . . . . måhända också af ledsnad att ännu en gång vara nödsakad att uppfylla en förhatlig pligt Doberon åter syntes helt bestört då han varseblef sina carbonarikamrater, hvilka lätt kunde störta honom om de helsade honom med namnet broder. Bories och Raoulx befunno sig således ansigte mot ansigte med en auktoritet som borde vara oblidkelig, nemligen dHerbier, royalistisk officer och deras egen kapiten. Vid dessa häftiga intryck hördes ett doft utrop från. alla fyra, hvarefter de iaktzogo tystnad. Men dessa utrop af förvåning, huru svaga de in voro, nådde dock Lamberts öron; ty han hade på något afstånd följt dem, hvars närvaro hotade hans vapenbröder, och befann sig nu under fönstret i skuggan af några träd. Skyndsamt ilade han uppför trappan och hoppade in genom fönstret till inre rummet. Han gjorde en rörelse för att kasta sig i sina bröders armar . , men vid åsynen af den förfärliga belägenhet hvaruti de befunno sig, föll hans mod; blek och bestört stödde han sig emot muren. — Lambert! ropade Raoulx med ömhet. — Äfven du! . . . angifven! . . . sade Bories i en ton af djup smärta. — Dessa hastigt uttalade ord afbrötos af Kapitenen, som icke trodde sig böra bekymra sig öfver denne man af folket eller likgiltige carbonaro som nyss inträdt. — Allvarsamma misstankar hafva yppat sig mot eder, mina herrar, sade han. Den främmande drägt hvaruti jag ser eder, den väg hvarpå jag träffar eder, öfvertygar mig, att de tyvärr äro grundade. Min pligt befaller mig att arrestera eder. — Jag vet det, Herr kapiten, sade Bories. — Aflemna edra vapen . . . hvar äro de? — Der, sade Bories, visande på renslarne. — Ni går utan vapen! .. återtog kapitenen med ett föraktligt löje. — Arrestera oss min herre, sade Bories kallt, men smida oss ej. — Om jag smädar er, då jag nämner en af edra handlingar, så är det ert eget fel .... I som ären soldater hafven aftagit och dolt edra vapen! — Åh! det var blott för att återtaga dem, sade Bories med stolthet, och göra dem segerrika för alltid. — Ja segerrika i ett uppror! segerrika på ett slagfält, der man störtat den af Gud valde suveränen, för att sutta den fasaväckande anarkien på thronen! — Öppna icke munnen mera i detta ämne, min herre, sade Bories, bleknande öfver att höra sin tro så skymfas; ni begriper icke detta. ö — Jag säger eder, sade kapitenen med värdighet, att. hvarje arm som lyfter sig mot den legitime regenten, begår ett konungamord. — Konungamord. låt så vara! sade den unge republikanen. I — Och när det handlar om en militär, som har svurit I trohet mot sin konung, sade kapitenen med hiftighet, så tilligger jag honom namnet förrädare. Bories darrade af förtrytelse. — Ah! sade han, blickande stadigt på derbier, ni talar om förräderi, ni, herre! — Ja just jag! — Kom ihåg Colmar! DHerbier spratt till; han närmade sig ett steg med sammanpressade läppar. — Då han hoppade af hästen behöll han sitt ridspö i handen. Han lyftade det emot Bories. Lambert, som uppmärksamt följt denna rörelse, kastade sig framför den unge mannen och betäckte honom med sin högväxta kropp. Kapitenen fästade en vred och föraktlig blick på denne bonde, som gick honom i vägen, och afslog hans hatt med knappen på sitt ridspö. Raoulx hoppade till af raseri, ryckte till sig ridspöet, bröt det i två delar och kastade bitarne långt ifrån sig. Glömmande allt, så väl angriparens grad, som sin egen närvarande ställning, utropade han derpå: — En sådan skymf! . . . och det mot honom! mot Lambert! ... Åh; ni måste gifva mig upprittelse. — Upprättelse! åt er! sade kapitenen till sin sergent. Är det en öfverdrifven förmätenhet eller galenskap som talar? Vikomt dOberon, förvirrad af den tvetydiga och farliga