thur muntert; nu äro vi vid skogsbrynet ... och min onkels jägare hafva noga lydt sina order. Du ser emedlertid huru jag för din skull bryter mot mina Order. — Jag tackar dig, och lemnar dig full frihet i afton . . likväl med det vilkor, att du förr än vi skiljas dricker ett glas punch med mig hos skogvaktaren. Min betjent brygger en förträfflig punch. De tvenne unge männen nedstego ur vagnen, och snart derefter lifvades Sevre-skogens djupa mörker af de muntra jagtropen. XI. Vänner och slender. Bories och Raoulx befunno sig sedan föregående afton uti ett enstaka bus, på fältet, hvarest de tagit sin tillflykt utan att gifva sig tillkänna. Plötsligt underrättade om de motgångar som kullkastade deras konspirationsplan, och om en för dem ännu ledsammare omständighet, som hotade deras parti med undergång, hade de genast lemnat stora landsvägen och undveko mera bebodda stillln. ; Men innan Bories sökte denna tillflyktsort hade han tillfälle att ännu en gång vaka öfver sitt käraste intresse. Den carbonaro-broder, som blifvit skickad till honom var en af la Rochelles hamnlotsar hvilken åtog sig, att vid återkomsten till siskare-boningarne, till Pommier och Goubin öfverlemna carbonarochefens order. Efter en hel dags kringirrande hade Bories och Raoulx stannat i denna boning, belägen vid randen af en skog, och hvars ensliga läge tycktes lofva dem några ögonblicks trygghet. Den lilla byggnaden, hvars murar voro mörknade och till en del öfverväxta med murgrön, hade endast tvenne rum i öfra våningen, dit man anlände på en trappa byggd utanför huset; ägaren hade för en dag afstått dessa rum åt de reIsande, och sjelf flyttat ned i bottenvåningen. l Tyste och försänkte i djupa tankar sutto de båda carponaribröderne framför ett bord, vid ett litet fönster uthugget i den tjocka muren, och hvarigenom man endast på afstånd såg det bleka, obestämda perspektivet af de dimhölj: da fälten. Begge två buro bondkläder; på golfvet vid deras sida lågo deras reskäppar vid hvilka ränslarne som innehöllo deras uniformer och vapen voro fasfbundna. Bories satt orörlig, med hufvudet stödt mot ena handen och blicken stirrande ut i rymden. Den sparsamma utsigten Ivar ännu mera inskränkt af en torr och krokig oxel-stam Isom sträckte sig upp utanför fönstret, och dessutom af de gråaktiga dimmorna, Men i detta lilla landskap, dessa grässtrån, dessa flyende dimmor såg Bories Frankrike. Frankrike beherrskadt af en konungamakt med föråldrade former och af fråmlingars vapen; Frankrike, så fattigt med sin rika jordmån, beröfvadt all sann religion, genom det tyranni som kyrkan utöfvade. Frankrike, styrdt af vedervärdiga lagar, hvilka, i stället för datt beskydda, endast lade folket i bojor; slutligen detta Frankrike, som dessa bedröfliga tider gjort sådant det nu var, och som carbonari-chefen numera icke hoppades kunna I rädda! I Vid dessa tankar störtade tårarna ur hans ögon och fuktade hans kinder. I Raoulx betraktade honom. I denna blick låg en så innerlig, så djup tillgifvenhet, att det såg ut, som om Raoulx I sjelf icke varit bland de angifnes antal och en flykting, och latt hän endast led af Boriesis olycka. I Orsaken dertill var att Bories med sin ädla och stora karakter drog allas hjertan till sig. Hans nu tröstlösa paI triotism var så mäktig, att hvarje annan sorg förlorade sig si denna omätliga smärta. I På bordet framför dem hade man framsatt bröd och ett krus med vin, men de båda vandrarne hade ännu ej rört dervid; ett ur utvisade dessa melankoliska timmar. Bories kastade sina blickar på detta ur. I Klockan ur 6 på aftonen, sade han. Det är nu 48 immar sedan vi erhöllo dessa bedröfliga nyheter. — Ja, sade Raoulx; de tvenne sändebuden träffade oss på samma gång. — Ack, hvad tiden har varit lång! fortfor Bories. Det tycks mig som vore det lång tid sedan jag förtröstansfull och lycklig lemnade la Rochelle, för att höja signalen till ett besfrielsekrig . . . och likväl är det ännu knappt tre dagar. I — Vivoro der nere på toppen af den der kullen, som Iman ser härifrån, när vi sägo sändebuden från Marans komsma ... Det hemliga sällskapet var då angifvet, och redan dagen derpå borde arresteringar varit gjorda . . . — Ack! det vore ändå ingenting, sade Bories. Undan sangifvelsens slag, undan gendarmernas karbiner, kunde man vl möjligen fly . . och ännu nära hopp . . . men sändebufdet från Saumur var äfven ... — Ett dödsbud! 1 — General Berton . . . . dömd efter 12 timmars rättegång, bar blifvit förd till schavotten . . . allt var förloradt Å med honom . . O! det återstår nu endast att knäfalla på t den öfvergifna stråten, vända blicken mot himlen och der betrakta detta stora offer för den heliga saken! . — Ja, allt kompå en gång att kullkasta hvarje före I hoppning på framtiden. I — Mnktige Gud! Alla försök till befrielse skola således blifva förgäfves! sade Bories, blek af förtviflan. Skall man då alltid se alla dessa sublima bemödanden och gränslösa g uppoffringar endast slutas med döden! I — Vi visste att det kunde gå på detta vis; vi voro be-vapnade med mod för hvarje motgång.