— Det är sannt, sade kapitenen, idet han drack den likör som slutade frukosten; det är väl mycket lofligt att vilja lefva, och avancemang förskaffar förmögenhet; förmögenheoch nöjen utgöra just sjelfva lifvet. Jra! svarade Arthur, och derpå skynda vi oss till ten nöjen, jagten. Fort i det de stego upp. vagnen då! sade de båda unge männen, i Lambert gick ut på samma gång som de. IIans blickar hvilade stadigt på Arthur dOberon. Då vid utgången dagsljuset upplyste den unge vikomten, bländades nästan Lamberts ögon af hans skönhet, helvetisk stråle. trollat den skönt, svaga så och niskor lida . Och qvinnan. Derföre att detta ansigte var måhända lida döden. den förskräckte liksom af en Det var detta olyckssaliga behag som förI för att rädda det, skulle nu så många men— han skulle vända sig, följde machinmässigt vagnsspåren. De unga minnen voro länge fördjupade i sina tankar, under det vagnen rullade framåt, ty nyheten om de politiska välfningar, som förbereddes väckte oro hos dem båda, oaktadt deras likgiltiga och lättsinniga yttre. carbonaron, som icke visste hvart — Arthur, sade slutligen kapitenen leende, jag ville icke inför landtfolket som lyssnade på oss, säga min tanke. Men vet du, att jag i tysthet anklagade dig för att gynna den beväpnade oppositionen? — Verkligen! sade Arthur med djerfhet. — Ja! med din jagt tycktes du endast söka att uppehålla mig, nir det handlar om att förfölja upprorsmakarne med väpnad hand. — Kallar du carbonari så? — Ja, men kanske tycker du mera om namnet politiska stråtröfvare. Arthur, allt för svag att högt taga sina bröder i förhan, ensam med sin vän, lopp fara att mettera sig. — Ack! dIIerbier, sade han, akta dig att ingå i politiska resonnomanger, såsom royalist, med en grad och en ingen — Jo anklagad. det är bra! ifrån åklagare förvandlas jag till — Ja visst; i stället för partianden som hugger i tu dömer dem. — Det också min tanke. — Nå, är du då riktigt säker på din egen opinion. är svar, kunde dock ej genast öfvergifva deras sak, särdeles då komprode sociala problemerna, skulle jag vilja se en opinion som beNesynnerlig Ja, princip? Kommer stadgad eipen? fr åga! så borde du svara. IIar ditt rent legitimistiska svar från ditt eget du Jag håller mig till monarkien, helig och orig som religionen. Men är detta en i din själ ritt betraktat den liberala prinär det ett echo från din omgifning? I eller är — Detta är ett nästan förolämpande tvifvel. Hör vi äro unga, rika och af börd; af instinkt måste vi naturligtvis fatta royalistiska sympatier, medan vi suppväxte inom familjer, hvar existens endast berodde på åaf inom en politisk sfer, I dess storhet, hvilka man tror icke ega sitt motstycke på annat häll; man inser icke att denna konstlade öfvertygelse härrör af barndomsintryck som hafva tillvext, i stället att vara frukten af eftertanka och sundt bedömande, följakteligen kommer vår trosbekännelse utifrån, då den i stället borde utgå från du, terskenet kronans glans. blir man exalterad för dess sanningar. I Nå, om jag haft lyckan att emottaga en redan Istadgad tro, hvarföre skulle jag icke antaga den såsom min egen? i Om jag också medgifver det, har jag dock några ord latt säga: är du riktigt säker på, att din ålders naturliga ärelyslnad åt hvilken jag emedlertid vill göra alla möjliga koncessioner, att hoppet om titlar och de ynnestbevis hvarpå da kau göra anspråk, icke föranleda dig att se rättvisan just I på det hållet, hvarifrån alla dessa fördelar komma? Är du Sedan man en gång satt foten säker på, att icke din egenkärlek är grunden för din royalism? — Det har jag aldrig nekat till. Men hvad gör det att denna tro tjenar mina personliga intressen, om den är den bästa? — Misstro den, då den är dig som nyttigast. Ah! En kurs i filosofien! . Min bäste vän, dertill hafva vi sannerligen ingen tid. Jag ser redan skogstopparne bakom denna kulle. — Nej, men fråga dig sjelf om det icke är sannt. — Huru vill du att jag skall svara? Jo, det är mycket enkelt: föreställ dig att du ligdras med döden . En angenäm föreställning! j Lb ger och — Ja, föreställ dig, att du om några minuter icke mer segde någon öfverste-grad att vänta, icke mer något hederstecken att hoppas af konungen, icke en timme att njuta af de förmåner, hvarmed han möjligen kunde hafva belönat dina Ytjenster, skulle du då kunna på samvete säga, att det monar8 kiska regeringssättet är enligt Guds beslut bättre än alla ansara styrelsesätt, hvilkas fana man söker höja? Skulle du kunna svära på att högsta graden af fullkomlighet är, att blindt och med hvarje uppoffring tjena sin konung? Min bäste vän, sade MHerbier leende, jag har icke lust att höra på den der döds-illusionen, hvarpå du så artigt inbjuder mig. Derpå tillade han med mera hetta och otålighet: I — Men allt hvad jag kan säga, är, att så länge jag lefver skall jag orubbligt söka att skaffa respekt för ordningen, nationens lugn och min furstes oförytterliga rät