Ä H H alldraheligaste, i anledning af den ledsnad som legitimistiska i behag som liberalismen egde för hvarje känsligt hjerta, det af de till större delen obildade nattbröderne, vid tanken påfl I det betydliga arfvet efter onkeln samt slutligen vid förhopp-Åi ningen om ett äktenskap med den sköna Engelskan. I derfvet invigda sällskapet. tillbakahällen andedrägt, och ryckningarne i deras drag besen för våra soldater. I Tillochmed en komplott, en sammansvärjning mot staten ; är upptäckt och bevisad! ... Men det besynnerligaste är,s att konspirationens förnämsta medlemmar äro Just under-of1 ficerare vid mitt kompani. De hafva afrest i dessa dagar t för att åstadkomma en uppresning i Saumur. Alltså äro vil just nu på rätta vägen, att gripa brottslingarne. J — Ännu en gång, sade Arthur med ett slags darring i rösten, alla dessa underrättelser, hvilkas källa du ännu ej känner, kunna icke vara annat än förtal. — IIofmännen, sade kapitenen, skola besttimma de anklagades brottslighet; vår pligt är att bemäktiga oss dem. Vikomt dOberon fattade fullkomligt den belägenhet hvari han befann sig. Han visste ganska väl, att, om hans namn blifvit nämndt af angifvarne, man icke kunde förskassa andra bevis aro i det hemliga sällskapets sammankomster, 1 på hans ni än denna mundtliga angifvelse: och att, i sådant fall, inflytandet af hans familj, som endast bestod af rena royalister, 1 skulle vara tillräckligt att trygga honom för alla förföljelser. Men det föreföll honom utomordentligt plågsamt att figurera a vid denna rättegång, att blifva inblandad i denna politiska skandal, huru litet allvarligt man ock dermed måtte mena. Arthur, hvilken steg för steg ingått i carbonarismens samhällets urgamla former förorsakade honom, det lockande behof han erfor af nya och lifliga rörelser, hade också gradvis afligsnat sig derifrån, vid den föga sympatetiska åsynen I detta ögonblick, vid första aning om det öde som väntade carbonari, det grymma slag som snart nog kunde ls träffa dem, beslöt han att för alltid öfvergifva det åt förHans högsta bemödande blef således att dölja den fruktan, som möjligen kunnat förråda honom. 1 Vid den nyhet Lambert erfarit af kapiten MHerbier, kände han en häftig rysning för den fruktansvärda fara som omgaf carbonari och växte med hvarje ögonblick. IA De goda bönderna och borgarne som befunno sig i kaffeet sutto vid underrättelsen med glaset höjdt i luften och vittnade det utomordentliga intresse de fästade vid vikomtens och kapitenens samtal, ett intresse som dessa herrar icke bevärdigade med någon uppmärksamhet. I — Nå vil, återtog Arthur, låtom oss fortsätta vårt. jagtparti. ; — Nej, svarade kapitenen, ordern är bestämd: jag måste genast afsända de trupper, som kantonera i Marans, och prida dem öfverallt åt det håll der carbonari-cheferna nu böra befinna sig. — Än om ordern hade kommit en fjerdedels timma sednare? j — Då skulle den sannolikt ej träffat oss. ; — Och vi hade kunnat tillbringa vår dag i skogarne, vi supponera att saken förhåller sig så, och fortsätta vår, väg. Dimman höjer sig just nu, och kopplet väntar 08s8 vid skogsbrynet. I — Men den der soldaten då? sade kapitenen, visande, på sändebudet. I — Åh! vi skola tillsiga gargonen att gifva honom en butelj vin, så glömmer han hvilken timma han anlände. j — Nå väl, min bästa Arthur, alltid måste jag gifva vika för dig, men för att ej förlora tiden, skall jag beordra trupperna till Sevreslodens strand. Sa snart ordonansen tömt sin vinbutelj, skall han få begifva sig till Marans med ordern; och jag sjelf kan då redan i afton sätta mig ispet— Ja det går an. i — Följakteligen är det nu min tur att säga: Låtom oss skynda, ty jag har icke länge tid att hålla dig sällskap. Dricker du chokolad? ) — Nej, förtjensten hos chokoladet består blott i tillredarens talang ... Jag dricker det således endast hos Tortoni. Men hör du, kapiten, har du då mycket ondt öga till de der carbonari? i — Jag hatar alla konungamaktens fiender. — Det tycks mig, att, då gendarmerne äro ute på jagt efter dem, du gerna kunde befria dig ifrån att spela deras roll. Dellerbier påminte sig kanhunda sin mindre hederliga roll n ii affären vid Colmar och fruktade kanske, att de andra äffven skulle igenkänna honom, ty en stark rodnad gjöt sig öfver hans ansigte. — Att hindra ett borgerligt krig, sade han lifligt, är det nyttigaste fälttåg man kan göra. — Men dervid är kanske icke mycken ära att förvärfva. — Den förnämsta äran för en militär ligger uti uppfylda pligter; denna ära förvärfvar jag dåjag går dit pligten bjuder. Nå . . skola vi begära th? — Ja, må göra! the är en dyrbar pro ukt i sig sjelf, en idel krydda, som sprider sin ljufva doft utan konstens tillhjelp. — Min vän, du är fasligt djupsinnig i dag. Nå väl, sthe, ett glas rom, och sedan resa vi härifrån, I — Hvad jag sade om tjensten, återtog Arthur, var blott en simpel reflexion, min bästa dHerbier. Jag begriper vil, att man i dessa tider af skarpt delade politiska åsigter, måste fort sluta sig till ett visst parti. I — Och det är mycket lätt, när man fullkomligt känner något af dem. — Jag begriper äfven att man vid din ålder behöfver