De IJTa Sergeutetk Ye Af Clemence Robert. . (Forts. fr. Handelstidn. n:o 295 år 1850). Vid det hemliga sällskapets sammankomster, der han va-. rit närvarande hade månens matta strålar eller lampan i grottans hvalf knappt förmätt att skingra de nattliga skuggorna. DOberon hade aldrig kunnat tydligt urskilja andra än Bories, Baradere och dem af ordens officerare, med hvilka han samtalat; de öfrige nattbröderne hade alltid dragit sig tillbaka i mörkret. Lambert sjelf skulle icke hafva igenkänt denne dödsfiende om han icke, vid ett för hans minne förfärligt tillfälle, sett honom vid Gilbertas sida, i hotellet dOberons park. I Den tillfällighet som i nämnde ögonblick framställde honom för hans blickar var högst grym. Lamberts olyckor i voro djapt ingrafna i hans själ, utan att han ännu i Arthur kunde se sin systers felsteg, sin familjs vanära och!s sitt partis undergång personifierade. i Arthur bar en jagtdrägt, hans följeslagare en officersuniform. LE Af deras samtal erfor Lambert, att den sistnämnde var kapiten derbier, befälhafvare för det kompani, hvarvid Bories och hans carbonarikamrater tjenade. Om något kunnat stegra det häftiga intryck och den fruktan Lambert erfor, så var det att se de unge förföljde sergenternes kapiten, af slumpen förd i deras spår. De tvenne unga eleganta minnen, seende sig omgifne endast af hedervärda landtmän, sittande vid små bord rundtomkring väggarne, ansågo sig fullkomligt ensamma, och ; språkade följakteligen alldeles ogeneradt. I — Hur går det nu med jagten? sade Arthur lifligt. Villebrådet väntar oss. — Bah! sade kapitenen; det väntar nog tills vi hafva frukosterat. — Ja, men litet fortare ... Kopplet och min onkels jägare skulle vara vid skogsbrynet klockan elfva— Godt! och du har från första dagningen skyndat på mig. — Jag ville gerna veta om det sinns några råbockar i landskapet Aunis, och jag har icke mera än denna vecka att jaga på. Det hade visserligen varit bättre att gå till djurI gårdarne ... men du blef beordrad att i Marans inspektera en afdelning infanteri. — Ja, och du åtföljde mig på denna revy, med vilkor att jag skulle löpa genom skogarne med dig ... Men reser du då bestämdt till Paris? i — i — Nästa vecka. I — Så snart? — Tillochmed förr om det vore möjligt. — Förr! ... är då Julia dElbe i Paris? I — Ja, hon har redan varit der åtta dagar. — Jag förstår din ifver. Detta parti är således på god väg? — Ja, jag har godt hopp. — Miss dElbeis hemgift, i förening med din onkels förmögenhet, skall en dag sätta dig ien förträfflig ställning. — Det finns ännu en annan fördel. — Verkligen? — Det är den, att Julia är förtjusande. — Det är sannt . . . . man kan icke vara vackrare. Det är alltså skäl att gifta sig med henne för hennes egen skull . . . . och jag reser till Paris så fort som möjligt. I detta ögonblick anlände en staflet och lemnade kapiten deIIerbier ett bref. Lambert, med nedlutad panna och blek af vrede, tryck te, med sammanknuten hand, värjfistet mot sitt bröst. Om det hemliga sällskapets nattliga sammankomster; hade gått sin jemna gång, skulle dOberon redan fått plikta för sitt dubbla brott. I någon dåfil på det ödsliga fältet skulle den invigde dolken träffat den otrogna carbonaron. Men deOberon lefde på det att Lambert ännu en gång skul) le få höra det lättsinniga språk, hvarmed den unge vikomten tycktes så grymt vilja trottsa honom; på det han skulle I få höra sin syster vara ovärdigt glömd, ty hennes förförare tycktes icke skänka henne en enda tanke, utan talade om att taga en annan maka. I Således förorsakade denna en ung flickas passion, källan till så mycket ondt, dess upphofsman icke den minsta. rörelse. Andras olycka skulle icke förändrat hans planer. I Då Lambert hörde att man talade om jagt, upprann ö hos honom genast den tanken, att begagna tillfället, följa Arthur och fullborda sin hämnd. Men hans steg och hans tid voro bestämda för hans vänners räddning! Visserligen var hatet miktigt hos honom, och han försökte icke att bekumpa det, emedan det var lika rättvist som våldsamt! Men denna rättvisa borde vika för en ommare känslas intressen, och Lambert beslöt att öfvergifva sin fiende för att tjena sina bröder. Under det han öfverlemnade sig åt dessa reflexioner, hade kapiten Ad Herbier genomläst den skrifvelse han emottagit från la Rochelle. -Det var en annan sak! sade han leende. Vi ärnade jaga villebråd, och nu har jag fått order att förfölja carbonari. Vi måste således ombyta jagt, min bästa Arthur. DOberon rodnade lätt. — Hvad har då händt? frågade han. — Ganska mycket, svarade kapitenen. Ett hemligt sällskap har blifvit angifvit i la Rochelle, carbonari blifvit arresterade, och upplysningar lemnade af dem .... Mot hvem, i hvilket ändamål? afbröt Arthur lifligt. 2 Åana Af A hamen 21:: Jada at —-— TDT— — — —