Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1851, sida 1

pappa Svarfvelin, helst som man vet. att gubben svarfvat ihop en rått artig förmögenhet. Sjelfve borgmåstarens son har redan gjort henne sin cour, en gammal rådman, som har en besvårlig torrhosta och ett stort hus, har i fyra månader suckat för henne, dessutom ha många unga herrar, gräddan af Bracksjös ungdom, kastat sig för hennes fötter. Allt förgåfves. Den obevekliga har afskedat dem alla med hvar sin lilla söta elsenbenskorg, svarfvad af hennes egna hånder. Hvilken raffinerad grymhet! Den fasliga flickan, fortfar hon så att slösa med korgar till alla sina friare, skall snart pafpas elfenben ej långre råcka till. Äfven måster Svarfvelin har sina egna ideer om Theklas giftermål. Han har en gång för alla faststållt den oeftergifliga fordran på sn dotters blifvande make, att han skulle kuma svarfva. Om man någon gång föreställde honom, att en menniska vål kunle vara en bra make utan att vara en bra svarfvare, gaf gubben alltid till svar: — Kärleken år allsmäktjg. båstäs det. Nog f n måtte den vål då förmå låra folk att svarfva. Det förstår sig nu sjelf, att ingen bland vackra Theklas hittillsvarande friare fanns,