mersiella angelägenheterna. Huru måktiga pri? vatinteressena ån kunna vara, och huru stora fördomar man ån kan hafva att besegra, har man dock allsicke något skål att misströsta om tillvägabringandet af de reformer i den allmånna handelslagstiftningen, hvilka det stora helas interesse med så håg röst påkallar. — Merkantil-systemet har kunnat ega bestånd så långe, endast derföre, att det genast i sin första början erhöll ett slags dogmatisk form. Rikdomen, påstod man, år penningar. Genom penningar förfogar man efter behag öfver arbetet och ger arbetarne sysselsåttning. Penningar äro krigets nerf och hufvudkällan, till all makt. Den, som besitter penningar, bjuder och befaller öfver dem, som icke hafva några penningar. Ålla en gvd och klok regerings stråfvanden måste för den skull gå ut derpå att förskaffa nationen så mycket penningar som möjligt, och då den penningemassa, som besinnes i hvarje sårskilt stat kan tillvexa endast genom bergsbruk, eller genom införande af ådla metaller utifrån, så måste man antingen inom landet ega guldoch silfver-grufvor, eller ock genom export af landets produkter draga penningar in i landet. Enligt de äsigter, som ligga till grund för merkantilsystemet år sålunda all den inlåndska handeln af föga eller ingen vigt, emedan den icke inom landet ökar penningemassan och emedan summorna af omsåttningen icke visa någon gynnande handelsbalans. Hvad den ene förlorar, vinner den o . 2 . andre; men någon tillvext för landet i dess metalliska valuta, d. v. s. i myntadt eller o myntadt guld och silfver, eger icke rum; söljaktligen ökar sig icke eller dess rikedom. Den utldndska handeln deremot medför, enligt bem. system, stora fördelar. Genom den får man penningar i utbyte mot varor, och följaktligen måste man stålla sina saker så, att man utför så mycket och inför så litet som möjligt. Dess hågsta och skönaste ideal vore alltså att införa allsintet, ehuru man inskrånkt sina fordringar dertill, att icke köpslå med någon annan nation, ån den, som i vederlag lemnar härdt mynt, eller valuta i ådla metaller. Ger man nu till denna nation, för af den inköpta artiklar, en mindre penningesumma, ån man för till den försålda artiklar inhåndigat, så år handelsbalansen gynnande, mena merkantilisterne och anteckna det med gyllene bokstäfver i tidelöckerna, till esterråttelse för kommande slågten. II. Konsequenserna af ifrågavarande system låta sig lått hårleda. På det att utlånningen icke må kunna draga våra penningar ur landet, få vi icke af honom köpa något, som måste betalas med penningar; men deremot måste vi adlja allt, hvad såljas kan för att draga till oss hans mynt. Men om det nu faller honom in att fabricera sådana artiklar, som vi förut tillsört honom, och icke köpa våra fabrikater — hvad skole vi då göra? — Enligt merkantilsystemets grundregler hafva vi då icke något annat medel all tillgripa, an att förbjuda våra råämnen till utförsel, för alt lågga hinder i vågen för utlånningens produktion och nödga honom att låta oss hafva vinsten af bem. råämnens förådling ). Detta blir en nödvändig följd af den slags politiska statshtishållning, som upplöser sig uti inoch utfsörsels-förbud och hvilken på alla håll gynnar stockningen och nåden. Också år numera, för att begagna Huskissons ord, patentråttigheten på denna sköna uppfinning gången förlorad. Nästan alla nationer hafva tillegnat sig densamma: förbjudit utförseln af rååmnen och införseln af utlåndska fabrikater, eller belagt dem med så höga tullafx) Då drottning Elisabeth i England låt promulgera sitt utförselsförbud för inom landet producerad ull, uppvåckte detta hennes reskript en så högljudd och t Llavan att hon såg sig tvungen att låta sta