Det år förskräckligt hvilken storrumlare den poeten X år. Och man tillågger den snusförnuftiga reflexionen: — Så går det gudnås hår i verlden — alla poeter hålla sig vål med flaskan. Hånder så att doktor Wieselgren får fatt i den saken, och ni år icke vål dåd och begrafven, förr ån jag och alla andra edra vånner till vår öfverraskning en vacker dag få låsa i den celebra nykterhetsdoktorns litteraturhistoria, att ni vaflidit tillfölje af omåttligt njutande af starka drycker. En annan gång hånder er något ånnu be sattare. Ni har lagt er en afton och riktigt nog somnat in — kanske vid ett af edra egna poemer. — Ni har suppositionsvis sofvit till kl. nåra 12, då blir ni plötsligen våckt af er betjent, som underråttar er, att stadens slagtare har något mycket angelåget att tala vid er. Ni eger det lugna medvetandet, att ej vara skyldig den gode medborgaren en enda skilling, och kånner honom egentligen endast par renommå för hans herkuliska kroppsbyggnad och hans högvördiga mage. Den nattliga visiten bår alltid i det minsta förefalla er underlig. Vålan, karlen kommer in. Ni till