Utrikes Nyheter. DANMARK. Folkthinget har, med 72 röster emot 3, beviljat skalderna Paludan-Muller, Henrik Herz och Christian Winther ett årligt understöd af 1000 Rbd hvardera. Detta anslag bevisar, till danska representationens heder r, att den icke knusslar, då det år fråga om utmårkta förtjensters uppmuntran och beldning. Premierministern grefve A. W. Moltke har varit så olycklig att inom kort tid mista sin son och sin hustru. Den aflidna damen, född grefvinnan Knuth, utmårkte sig icke blott genom sin vålgörenhet, utan ånen genom ett varmt deltagande för sitt säåderneslands angelågenheter under de sednaste årens trångmål. Fädrelandethar en ledande artikel, som andas en viss missbelåtenhet med ministerens lagstiftningsarbeten, hvilka antydas vara mindre egnade att befråmja statsförhållandenas utveckling i en konstitutionel anda. PREUSSEN. Vos. Jeit. beråttar. att Preussen motsåtter sig tullunderhandlingarnes fortsättande i Dresden, hvilket deremot önskas af Österrike, Baiern och Sachsen. Deut. Ref. menar, att de tidigare i Kassel hållna tullkonferenserna skola sortsåttas i Wiesbaden och begynna den 15 dennes. Enligt Cor. Bur. består preussiska slottan af: Preussischer Adler, krigskorvetten -Amaronen, transportsartyget -Mercur,2 ång-avisos, 3 ångbätar för kustslotiljen, 36 kanonslupar och 6 jullar. FRANKRIKE. Komiten, som blifvit nedsatt till följe af Remusats förslag, hyser mycket delade åsigter om hvad som år att vidtaga i den söreliggande frågan. Tre medlemmar, Lamartine, Buffet och Flandin försvara ministeren, och föreslå en enkel dagordning. Sju, Bixio, Cavaignac, Morellet, Passy, Lanjunais, Beaumont och Daru, föreslå en motiverad dagordning och ett lindrigt uttalande af nationalförsamlingens missbelätenhet med reryerna i somras, regeringens ställning till sälskapet den 10 December, samt Changarniers afsättning. De fem återstående medlemmarne, Broglie, Baze, Nettement, Montebello (2?) och Morney, fordra dallvarliga medel, men utan att kunna blifva enige om, hvilka dessa skola vara. Sannolikt skola de 7 medlemmarnes åsigt gå igenom, och hela resultatet alltså blifva temligen obetydligt. Korrespondensartiklarne från Paris om de senaste tilldragelserna derstådes öfverensstämma icke fullkomligt i sina beråttelser. Det vill dock synas af desamma, som om majoriteten genom Remusatska propositionen åsyftat något mera, ån det resultat, komiten sannolikligen kommer till, och att det i synnerhet varit det motstånd, som den funnit hos venstran, som förhindrat utförandet. I den skarpa tonen i debatterna i mötet den 10, i de håftiga angreppen på regeringen i majoritetens föreningar och i partichefernes, i synnerhet Berryers och Thiers, beståmda utlåtanden, visar sig icke blott den vanliga afundsjukan och håtskheten emot den verkstållande makten och tillböjligheten att förödmjuka, densamma, utan åfven en tendens att nedsåtta den och måhånda genom denna den regeringsform, som den representerar. Partibladens språk röjer också detta; det år rent ut hotande, och blott få af majoritetens organer inskrånka sig, såsom -JI. des Dbats,till ett allvarligt tadel mot presidenten. På ett så direkt angrepp på den verkstållande makten, som majoriteten kunde önska, kunde det naturligtvis icke vara oppositionens interesse att inlåat sig. De demokratiska bladen uppmanade allaredan den 10 oppositionen i nationalförsamlingen att icke blanda sig i striden em ellan mojoritet en och presidenten, utan hälla sig utanför densamma och sålunda göra sig till herre öfver situationen. Största delen af representanterna af detta parti ashöllo sig dersöre antingen från att rösta för Remusatska förslaget, så t. ex. Jules Favre, Victor Hugo, Vidal, begge bröderna Arago. Carnot, Lamennais, Pascal Duprat, Raspail, Greppo och Michel (de Bourges) med hela hans parti — eller röstade de emot detsam