11 nn Sn Å om dem tillkommande makt och myndighet, den benågenhet för öfversitteri, som ännu i våra upplysta tider ganska ofta visar sig bland underordnade tjenstemån, isynnerhet på landet samt de våldsamheter, som i följd deraf och endast på låsa misstankar, understundom utöfvas emot fullkomligt oskyldiga personer. Vi hafva nu erhållit en ytterligare, ganska upprörande bekråstelse på råttmåtigheten af denna klagan, i det att ett dylikt våld just i dessa dagar blifvit begånget i stadens grannskap och under omståndigheter, som göra att I vi anse det böra få en så vidstråckt oslentlighet, som möjligt. Misshandlingen tråffade denna gång en person, som alltjemt gjort sig kånd för en stilla, ordentlig och hedrande Vandel, hautboisten vid första lif-grenadierregementet, hr Berg. Enligt hans egen, inför sjenstgörande majoren afgifna beråttelse, I förhåller sig saken på följande sått: Fredagen d. 10 dennes, på aftonen, kånde sig Berg nåI ; 2 2 ? I got illamående och företog derför en promenad i friska luften. Sedan han sålunda gått dfver Stångebro och utkommit på landsvågen, dfvergick illamåendet till en fullkomlig sinnesyrsel. så att han i ett tillstånd af total medvetslöshet vandrade hela natten och en del af Lördagsförmiddagen utan att veta hvart. Då han slutligen återkom till någon sans, befann han sig på sjön Roxen i nårheten af Idingsta-landet. Uppkommen der, antrålfaI des han af bönder, som voro sysselsatta med skogskörsler, och som, troligen i följd af Bergs förvirrade utseende, ansågo honom för deltagare i en natten emellan Onsdagen och I Thorsdagen begången stöld, antingen vid sjelfva Idingstad eller i grannskapet, samt antastade honom derför, och fordrade, dock utan våld, att han skulle bekånna och uppgifva sina medbrottslige. Berg, som, ehuru ånnu besvårad af yrsel, dock nu kunde göra reda för sig, uppgaf sitt namn och hemvist samt I förklarade, att han var fullkomligt okunnig II om den ifrågavarande stölden. Emellertid togo bönderne detta ej för godt, utan aflörde honom till Idingstad, der han åter togs i förhör af befallningsmannen på stållet; men då han icke kunde förmås att uppgifva något annat, ån hvad han redan förklarat, efterskickades en i grannskapet boende Uppbördsskrifvare, vid namn Rydstrand. Efter dennes ankomst företog han, i befallningsmannens nårvaro, ett nytt förhör med Berg samt gick i början humant och beskedligt tillvåga, men då Berg icke kunde förmås att påtaga sig ett brott, hvartill han var sullkomligt oskyldig, blef han af Rydstrand obarmhertigt piskad först med låderdagg och sedan med en s. k. mankiller. Annu sjuk till sinnes och ytterligare allarmerad af den svåra misshandlingen, samt fruktande att blifva slagen till döds, påtog han sig stölden och uppgaf, att han gömt det stulna hos en person hår i staden, i förhoppning att han då genast skulle blifva ditsorslad och sålunda få verkliga förhållandet upplyst; på ytterligare tillfrågan om sina medbrottslige uppgaf han ett par namn. Sedan, i följd deraf, misshandlingen upphört och han tyckte sig finna sin plågoande mildare till sinnes, återtog han dock helt och hållet sin uppgift och bad honom föra sig till Linköping, der sanningen af hans ord kunde bekråftas. Deråt gafs dock icke gehör utan blef han ytterligare piskad, till dess han, alldeles utom sig, uppgaf att han begått stöld hos en sin kamrat vid musikkorpsen, sergeant Jonsson, allt i förhoppning att blifva hitforslad. Emellertid blef han qvarhållen vid Idingstad hela natten, under bevakning, samt hela Söndagsförmiddagen. Ester förnyad anhållan hos Rydstrand att blifva förd någonstådes och få slut på saken, forsslades han på eftermiddagen till kronolånsmannen Wilhelmsson, som kånde Berg något och, efter yttrad förundran deröfver, att I han hade betett sig så illa, assånde honom under bevakning till en sjerdingsman med förpassning till lånshåktet hårstådes. Vid ankomsten till fjerdingsmannen, på Såndagsaftonen, blef Berg fångslad med fotblack och fick, sålunda fångslad der tillbringa natten. Under natten utkom till fjerdingsmannen regements-trumslagaren Moberg, som på något sått fått underrältelse om förhållandet, bedyrade Bergs oskuld och sökte förmå fjerdings