Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1851, sida 2

der dansade med sina barn på armen och sjöng: Vågsam år vål min lek; Kinden blir dock ej blek! etc. erinrade hennes make sig alltid med glådje de sålla dagar han tillbragt å den gyllene örnen, och den lille Pietro gjorde då ett saltomortal. Hvarje midsommarsafton, når alla andra reste till Dyrehaven, for den Falkenbergska familjen, oaktadt sin protestantiska trosbekånnelse, alltid ut till den katholska församlingens lilla anspråkslöss kapell i -bredgaden der dess medlemmar bevistade en själamessa, som, med all den brist på yttre högtidlighet och kyrklig glans, hvarmed den hår blef utförd, likvål alltid rörde dem djupt och innerligt. Denna sjålamessa hade de föranstaltat enligt den aflidna modrens sista önskan. Till hennes lugnande hade de lofvat henne, att på denna hennes olycklige makes dådsdag, hvilken både hade åtskiljdt och förenat dem, skulle det årligen i detta kapell sjungas ett requiem för tvenne hådangångna sjålars eviga salighet.