— —7———— ——— begråt med bitter saknad och smårta sin hådangångne far. Från grafven förde grefve Fritz dem i en tåckt vagn till en stilla familj i hufvudstaden, i hvars krets grefven mycket umgicks. Der qvarblefvo de tills Giasindas första, häftiga sorg var öfvervunnen, och hennes ungdomsstyrka och lefnadsglada natur hade gjort sina råttigheter gållande. Grefve Fritz såg henne hvarje dag, och deras lyckliga kårlek var snart allmånt bekant. Ryktet om det gamla maskstungna pergamentsdiplomet försonade den stora verlden med grefvens val. Med nåstan furstlig prakt blef grefve Falkenbergs och Giasindas bröllop firadt. Modren slyttade med sin dotter in i det Falkenbergska palatset; men ett halft år derester låg åfven hon på sockenkyrkogården vid sidan af sin gamle make. Den lille Pietro liksom tillhörde familjen och fortfor ånda till sin höga ålderdom att i grefve Falkenbergs hus vara samma lustiga person, som han förut varit i det Ritterska. Den halta foten hade han fått, då han ville störta sin lycklige medtäfslare ned af linan. Han hade gått i sig sjelf och förjagat den ensaldiga tanken att kunna göra sin harlekinslycka som Columbines ålskare till verklighet. Når Giasinda sedan som en lycklig mo