Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1851, sida 2

— f—e—7 är till, skall jag icke stå som en skiljomur emellan er. — Gyckleri och flård tillsammans år det, som förenar och åtskiljer menniskorna. Dock — jag ser, att du år fast och orubblig i din dårskap, min son! Jag skall likvål förmildra den i verldens ågon. Jag skall anförtro åt dig och min dotter en hemlighet, som hon der blott vet. — Vid dessa ord pekade han på den gamla, gråtande makan. Elfenbensskrinet, mamma!— ropade han med en anstrångning. som nästan uttömde alla hans krafter, i det han stirrade på på henne och framtog en liten guldnyckel, som han bar i en snodd på bröstet. Hon tycktes icke hafva förstått hans ord; men då hon såg nyckeln i hans hand, nickade hon och sprang till kofferten. Med ett litet elfenbensskrin i handen kom hon hastigt tillbaka, och ett flygtigt uttryck af glådje upplifvade de lidande ansigtsdragen. -Francesco! Francescol— sade hon med darrande ståmma och i en ton, hvari det förebrående upplöstes i en öfverväldigad kårlek — sär jag nu åter nåmna det gamla, kåra namnet? — Skall jag således ånnu en gång se dig som jag sista gången såg dig, då du lemnade mig detta, ditt namns och din kårleks graf. — I tjugo långa år var du icke Francesco. — Blef det blott ett enda ögon