Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1851, sida 2

A ————ää,4C—— likvål åndå en gång skall försvinna. — Hår söll hans stirrande blick på den tyst gråtande hustrun, som satt vid hans fötter. Hon hörde icke hvad han sade; men betraktade honom med ett så innerligt deltagande, att det for liksom en dolk genom själen på honom. — bock nej-— fortfor han och råckte henne sin darrande hand. —Du håll fast drömmen, huru elåndig den ån gjorde dig; det var blott jag, som bedrog dig och mig sjelf med en kånsla, som ingen kan återkalla, når den år flygtad. Betrakta detta ansigte, Falkenberg! Om Giasinda sålunda stode vid din dödsbädd, och du låge gammal och sörtärd, liksom jag — då skulle du kanhånda icke ha hjerta att såga hvad hon der nu likvål icke hör, men du skulle dock mena det i ditt hjerta.Giasindal— bad grefve Fritz rörd och blickade henne i de sköna, tårsyllda ögonen EÖsvara du för mig! skulle jag mena det?Nej, nej, min sar!. — utbröt Giasinda och våtte fadrens hand med sina tårar. — Du sjelf menar det icke heller; du kan ej mena det.Vål, barn, vål!— genmålte den gamle med en allt mattare stämma. — -Nitt sista ögonblick år nåra — och då jag icke mera