Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1851, sida 1

han sig åter, full af våntan, på sin plats. Det var blott så åskådare; man drog ut tiden, under det att pajas oupphörligt blåste från brädstållningen och uppbådade -Dyrehavsgåsternetill att se de makalösa konsterna. Emellertid föll tiden åskådarne lång, och de började att stampa af otålighet. Ändtligen framtrådde en oansenlig, fattigt klådd karl, som hvarken grefve Fritz eller hans vånner någonsin sett, ö och sökte förgäfves att vinna bifall med några al de allmånnaste taskspelarekonsterna med kort, ur, ringar, sand och srön. Af medlidande skånkte några af åskådarne honom ett par applåder, hvilka dock blesvo nedtystade af hvisslingar. Jemmerliga muntrationer, — yttrade Stahl — låtom oss gå!Jag måste likvål hafva tagit fel — sade Helman odet sållskapet gjorde ju inga taskspelarkonster. Nej. det år icke desamma, — yttrade eresve Fritz misslynt och stirrade, liksom drömmande, på förhånget i bakgrunden. — Låtom oss likvål blifva qvar och se ridkonSterna.Taskspelarebordet blef nu borttaget och en mager håst blef framledd. En lång, smal gestalt framtrådde i en urblekt, usel riddaredrågt och med ett långt, förfårligt uttårdt an