Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1851, sida 1

vid en kappkörning surrade den förbi de andra vagnarne, under det att piskan klalschade och tre starka mansröster ur dammskyn sjöngo arian ur röfvareborgen: Vålkommån varma purpurskållInnan arian, ånnu var slut, stannade vagnen på en grön plan i rDyrehaven.Med elt lätt hopp stod allaredan en af sällskapet i det gröna. Det var en högvext, smärt man, med en sigur som Johan Bolognas svåfvande Merkurius på Charlottenborg. Han tog halmhatten af sitt blonda Titushufvud och torkade dammet af sitt ansigte, hvilket bar en omisskånnelig prågel af helsa och lesnadslust. Det var arefve Fritz, som för sitt muntra och otvungna sått och sina ideliga ösvertrådelser al konveniensens lagar allmånt kallades den tokige grefve Falkenberg., -Jag har fått munnen full af landsvågserus. — utropade han — roch Ser jag ut som ni andre, kan jag genast hår uppträda såsom Pierrot inför den högtårade publiken, och behöfver icke att krypa i en mjölsåck LJ — sör kostymens skull. — Borsta af mig gossari, — ropade han till de små sjenstaktige pojkar, som alltid åro till hands, i det han kastade en handfull småmynt till dem. De gåfvo sig ock straxt ihop med hans blå kasimirsrock, hvilken var hvit som en mjöl