Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1851, sida 1

och förseglade den. Med densamma befallde han sin betjent stå utanför Ritters dörr och ej vika ifrån stållet, förrån Ritter kom hem, och då genast lemna honom biljetten egenhåndigt. -Du skall ej hafva något svar— tillade han. — -I morgon bittida, om icke förr, ashemtar jag det sjelf.Han grep nu mössan igen och sprang ut i den för honom alldeles obekanta staden, i hvilken han allaredan hade vistats 6 veckor, utan att hafva besett densamma. Det söreföll honom liksom han befunne sig i ett förtrolladt slott och som om hela verlden utanför vore honom fråmmande. För att skingra de dystra tankarne och öfvervinna sin oro, sprang han från gata till gata utan att se sig om, eller lågga mårke till vågen. Mörkret föll på, och han visste icke hvar han befann sig. Då såg han framför sig en pråktigt upplyst byggnad; en mångd med menniskor gingo dit in; han följde mekaniskt med strömmen. Han stod i korridoren till operahuset. Han köpte sig en biljett och gick in. Man gaf der en fe-opera, i hvilken en olycklig, förålskad prins under tusentals åfventyr och hexmästerier förgåfves sökte sin bortförda prinsessa, tilldess han slutligen, sjelf förvandlad till en gubbe, återfann henne i skepnad af en gammal, ful tatarqvinna. Han ålskade henne och omfam