medlem af sällskapet, spelade pajas en långt obetydligare roll utanför scenen och blef med alla sina qvicka infall helt och hållet fördunklad hos Giasinda af den lefnadsglade fråmlingen. Han hade några gånger icke på det finaste sått sökt att göra sin öfverlägsne medtåflare löjlig, tillochmed vid de offentliga aftonförestållningarne, då grefven hade sin plats bland åskådarne i en vrå nårmast intill scenen. Ryktet om den fråmmande unge gref ven, som alltid hade sin plats nåst intill scenen och som var en daglig tillbedjare af mamsell Ritter, var allaredan de slesta åskådarne bekant, och pajas fann understundom nöje i att, liksom af en tillfållighet eller oförsigtighet, få dfverpudra honom eller att få sin pajasmåssa att falla ned dåfver hans blonda hufvud; men grefve Fritz skrattade alltid sjelf åt dessa upptåg och tilltrodde icke den lustige pajas någon fiendskap. I sin husbondes frånvaro skulle Pietro vara måstaren vid denna dfning; men han såg med förödmjukelse, alt han hår var alldeles öfverslödig, då grefven och Giasinda icke en gång skrattade åt hans infall, utan hade blott ågon och öron för hvarandra. Vid ridösningarne låt Pietro sin harm gå ut öfver hästen; men ju hastigare denne lopp, desto raskare och dristigare slög den djersve eleven framåt, och Ciasinda klap