Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1851, sida 1

ett ord till hvarandra. Grefve Fritz vånde ofta talet på fru Ritter, utan att det dock nåzonsin lyckades honom att bringa henne in i konversationen. Detta lade likvål ej nåzot hinder i vågen för hans hifvande och underhållande samtal med far och dotter. Ofta blefvo de afbrutna och parodicrade af den lille Pietro, utan att de bo kymrade sig derom. Stundom gaf detta lik vål anledning till skratt, och då var Pietro högst lycklig. Ingen kånde sig dock mera lycklig ån den unge grefven. Medan han nu dagligen så Giasinda, syntes nåstan hela hans förflutna lif åfvensom hela den öfriga verlden vara försvunnen ur hans minne. Den ena veckan gick efter den andra, o h en hel månad var sålunda försvunnen, utan att Ritter eller grefve Falkenberg tycktes tånka på afresa eller skiljsmessa. En dag hade Ratter skadat sin fot och kunde i söl jd deraf ej vara nårvarande vid förmiddagsöfningarne i megasinet. Pietro och Giasinda före togo dem denna gången ensamma med grefve Fritz. Pietro var beståndigt på scenen den lycklige, men utanför scenen den olycklige ålkaren, utan att han derföre kunde förlora sitt goda lynne; men han trodde sig, icke utan skål, hafva mårkt, att sedan grefve Falkenberg hade blifvit en fast