————-nx—————————— — —— som ett låttsinnigt verldens barn måste sätta lifvet på spel hvarje dag, för att vinna guld till dina föråldrar och fördersligt smicker och beundran för dig sjelf. Ännu år du glad och oskyldig; men himlen bevare dig, barn! du måste sjelf hvarje dag locka förförare omkring dig i hundradetal.Men kåra, söta mamma, du har ju sjelf med lust och glådje öfvat samma konst, och du år ju likvål så god och from. Hvarföre skulle vål då jag blifva dålig och förderfvad derigenom?Modren teg plötsligt. och Giasinda mårkte icke, att en bitter och harmsull blick från den gamle, tyste fadren hade tråffat henne. -Sätt då icke signora Giasinda dylika skrupler i hufvudet, fru Ritter!— inföll pajas och gjorde ett krumspräng — hon kan nog förlora modet och munterheten med, och då skulle vål hinhåle sjelf långre vilja göra nägra saltomortaler, aldrahelst om hon fortfore att såtta mitt goda lynne på prof och skratta åt alla mina håfviska kårleksförklaringar och dagliga knåsall, som på det sista året, tror jag, kostat mig tio par dyra pantalonger af diablementfort. -Är det icke nog, lille Pietro! att jag hvarje afton år din ömma ålskarinna på scenen?