Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1851, sida 2

hennes sida. Hans aslånga, slappa, rynkade ansigte, som i Pierrotsmasken kunde komma den mest nedslagne till att skratta, rörde sig aldrig till ett småleende utanför scenen, och vid bordet satt han alltid som om han varit försånkt i djupa tankar, utan att nåmna ett enda ord, öfven om man skrattade och stojade aldrig så mycket rundt omkring honom. Att han i håg grad var svärmodig, var allom bekant, och ingen tilltalade honom utan ati nådvåndigheten så fordrade, för att ej få ett kort eller undvikande svar. På den andra sidan af dottren satt vid bordet alltid den gamla fru Ritter, som ej heller tog någon del i konversationen. Hennes ansigte bar omisskånneliga spår af en tidigt försvunnen skönhot. Hon hade i sin ungdom varit en berömd lindanserska, hvilket hennes låtta rörelser ännu röjde. Hennes vårf var nu att sitta vid ingången till skådebanan och sälja biljetter. Den egentligt lustiga personen I sållskapet var en liten medelåldrig man, med ett rigtigt apansigte och med ett sådant öfverflåd af munterhet, infållen och tokroligheter, att han spelade sin pajasroll dfverallt, Såvål vid bordet som på scenen. (Forts.) — VV VV VV VV VV VV —