systemer, utan hvad man anser möjligen kunna med husets tillgångar bekommas. Öfverst på listan står klassvalsprincipen. Det tål betviflas om ibland alla de kloka och insigtsfulla mån, som ha med representationsfrågan att skaffa, det finnes en enda, som icke vet att ett klassvalsförslag i nu vedertagen mening icke har den ringaste utsigt att gå igenom. Men hvad såkerligen en stor del af dem vet, år att klassvalsprincipen låter sig förträffligt vål sammanpara med personlighetsprincipen, med sjelfva den nakna personlighetsprincipen, som man kallar den. Den produkt, som derigenom uppkommer, år icke på långt når så kårkommen för dem, som hos oss ha kåmpat får klassvalsprincipen såsom den enda tillfylles tgörande. Når arbetsklassen begynner såga: klassvalsprincipen år den råtte, alla intressen bli derigenom representerade, de böra representeras efter sin vigt för samhållet; så finna de villiga öron på vära konstitutionsutskotts högra ssida. Men då de tillågga: Intressenas vigt måste beståmmas icke efter abstraktioner, icke efter de döda tingen, utan efter antalet af de personer de röra; alltså bör arbetsklassen ha de flesta rösterna inom representationen: då skulle jag nåppeligen förmoda, att ens den venstra sidan vill lågga örat riktigt till. Dernåst komma vi till förmögenhetsprincipen. Förmögenhetsprincipen har många former: den kan återkomma i en annan gestalt ån den som i dag besvärjes bort, den kan, se helt menskligare och förståndigare ut ån i den svenska ärägten, hvilken annorstädes icke har sin motsvarighet. (Forts.)