Lambert tillbragte natten i Marans och sortsatte sin resa följande dagen i dagbräckningen. Isans hvärf hade nu blifvit försvåradt. Utan den minsta kännedom om den väg Bories kunnat taga, måste han nu lita på slumpen. Men, emedan landet till höger om vågen till Saumur, vid stranden af Såvren var skogbetäckt, var det sannolikt, att de flyende valt denna våg, så vida de våndt om, och i denna svaga förmodan fortsatte Lambert sin kosa i denna direktion. Han följde den våg som slingrade sig utefter den lilla floden. Det var en dyster och tyst morgon; från flodbådden uppstego fuktiga dunster, och de svaga solstrålarne kastade med möda sitt matta sken, genom den dimmiga luften på de redan gulnade löfven. Ehuru Lambert påskyndade sin gång, skakades han dock af besynnerliga rysningar. Vågen var alldeles Ode; men då Lambert kommit något långre in i landet, varseblef han en elegant och lätt vagn, hvaruti, då den närmat sig, han såg tvenne unga mån; den ene bar en linie-officers-uniform, den andre en vacker jagtdrägt. Tvenne tjenare i livree åtföljde dem till håst. Då ekipaget ånnu mera nårmat sig, tyckte sig Lambert igenkånna den ene af de båda månnen, men vagnen, som kom efter honom, kördes så fort förbi att han icke hann öfvertyga om sanningen af sin förmodan. Från denna stund bemödade han sig att rikta sin kosa åt det håll, der han trodde sig snarast kunna hinna till skogstrakten, som han ånnu icke upp: tåckte. Stundom gåfvo honom stora svårmar af fåglar hvilka kommo från detta håll, hopp om att han nal: kades sitt mål; ännu oftare injagade två eller tre gendarmer, hvilka redo förbi honom på vågen, fruk.