Doktor Thomanders yttrande i representationsfrågan. -Till en början åberopade han sitt yttrande öfver förslaget vid förra riksdagen. Han hörde icke till deras antal som af de då pågående europeiska oroligheterna tagit sig en sådan skråck att de tyckte sig nåstan förpligI tade, att, såsom det gemenligen hette, icke motsåtta sig tillstyrkandet af sådant som de i sjelfva verket ansågo alldeles förkastligt. En anarki kan ju aldrig vara mer ån en liten tids anarki kan ju aldrig vara mer ån en liten tids anarki, och en sådan, om ån i den inslytelserikaste del af verlden, kan dock icke göra hela verlden anarkisk. Det bör minst inom detta stånd kunna vara en hemlighet, hvad katekesen lårer oss, att de slesta menniskor åro utan någon moralisk pålitlighet och att således till hvilket folk, till hvilket stånd, till hvilket parti man må höra, hörer man till en krets, der slertalat åro ömkansvärda menniskor, men att det likvål år tillråckligen sörjdt för att de sammanhållande band som behöfvas, icke skola hvarken saknas eller brista sönder. Att göra hvad man vet vara rått, skall visserligen i ingen tid sakna motstånd l men ej heller sakna sin glådje och sin åra, och att svika hvad man vet vara rått, skall visserligen icke heller någonsin upphöra att vara skamligt och olycksbringande. Talaren hade vid förra riksdagen icke kunnat bitråda dåvarande konslitutionsutskotts ösvertygelse att det af utskottet förordade förslaget var, så som detta förord förutsatte, -högst nödigt eller nyttigt och möjligt att verkstållas. I denna tvekan om riktigheten af utskottets omdöme hade han sedermera blifvit alltmera befåstad. Det hade icke erfordrats den ringaste öfverlågsenhet i statsmannablick för att kunna inse att ifrågavarande förslag hvarken skulle vinna riksståndens eller folkets sympathier. Denna mening lårer delas af ganska många, och en eller annan har också tyckts benågen att håraf låta förleda sig till den misstankan, att det icke var regeringens förestållning att förslaget skulle gå igenom. En sådan misstanke år ånnu hårdare ån en tvekan om statsmannadfverlågsenheten. Tal. var fullt förvissad att flere af regeringens ledamöter ansägo sitt förslag, i den stund det framlades, både för ett i sig ganska godt arbete och tillika af sakens nödvåndighet så understödt, att det skulle bli antaget. En del afregeringspersonalen kånde tal. icke ens till utseendet och kunde således icke tala om dem; men då hela konseljen bildade sig just för denna fråga och dermed upptrådde såsom en man, vore ett så förnårmande misstroende utan tvifvel den största orättvisa emot personer, som visst icke sitta på rosor, om ån taburetterna åro broderade. Tvertom var det den stora förtjensten af regeringens tillgörande, att hon trodde sig på fullt allvar dermed hafva låst den gordiska knuten. I en fråga sådan som denna — yttrade hr rhomander — kan det möjligen vara tillräckligt att man söger sitt nej till hvad som bjudes, helst når man, såsom jag, har varit så olycklig att ha nödgats såga nej till alla de tre råtter, hvilka de sårskilda konstitutionsutskotten såsom välvilliga köksmåstare hittills sramsatt på bordet; det år en ovårderlig pligt att ge tydligen tillkånna, icke så mycket t hvad man kunde vilja vålja bland alla möjliga verldsan3n3n3n3n3n 8—