stranden; det tillhörde 45:te regimentet, hvarest de engisne carbonari, Pommier och Goubin voro kände af hvarenda soldat. Men tack vare Marthas resplan, passerade båten utan fara i kompaniets åsyn, och man anlånde snart till fiskarehyddan. Der funno Cedric och de tvenne underossicerarne i en säker tillflykt, och afvaktade tåligt midnatten, för att då begifva sig till den af Bories bestämda mötesplatsen, Deras belägenhet var ånnu icke så förtvislad. Pommier underkastade sig hvarje öde, afstod tillochmed utan mycken möda från att rädda Frankrike, endast han lyckades åt sig rådda sin unga maka och sina vånner; och ånnu trodde han icke på möjligheten att blifva skiljd från dem. Cedric hade åter håmtat mod, efter den första stöten, och förtviflade alldeles icke om en sak, den han ansåg Gud sjelf böra beskydda och befrämja. Och hvad Goubin betråffar, begagnade han sig nu låttare ån någonsin af sin glada filosofi, sedan Eglantines ljufva förklaring hos honom bragt hvarje olycka i glömska.