Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1850, sida 1

dominerad af skyldtvakternes blickar och bastionernas kikare. . .. Och i den mån som tiden skred, såg man vattenytan betåckas med stort antal båtar, hvilka stucko ut från hamnen. De trenne cerbonari gjorde häröfver de mest förtviflade reflexioner. I detta ögonblick anlände till deras sida en båt, full med friskt hö, och rodd af en ung bonde, som nyss slagit en ång på ån. Då Martha blef honom varse, aftorkade hon lifligt sina tårar och ropade: Det år Jakob som ror den der båten. . . . Jag kånner honom jag . .. låt mig råda! En minut derefter, var farkosten inom hörhåll. Martha ropade på den unge bonden och gjorde honom ett tecken att nalkas; så snart båtarne voro jemnsides sade hon: — Jakob, du ser den hår vackert klådda båten, tag du den och låt mig få din. ...Det år ett in. fall af mig ser du. . . Fråga mig icke vidare om denna sak, och, för all del, tala icke om bytet får någon menniska. Den vackra flickan, dotter af en bland de rikaste fiskarena på kusten, var får Jakob en auktoritet. Han började att småskratta, liksom bönder vanligen göra vid en sak som de icke förstå, och lydde Martha punkligt. Han afstod sin stora och gamla båt åt de 6 personerna, och hoppade i den lilla eleganta båten, samt aflågsnade sig, i det Martba sade till honom : — Kom i morgon hem till min far, och hämta dia båt och ditt hå, (Forts. )