afseenden gått misste om det eller de mål, som han estertraktat. Detta skulle kunna göra hvilken som helst förargad och harmsen. Men att den rcirkumspektasteaf tidningsredaktörer, han, som nåstan kunde sågas tåfla med Hejmdal i syn och hörsel, han, som kånner i luften, alla vexlingar af folkets tånkesått, han, som så gerna ordar om sin mångåriga publicistiska erfarenhet, han, som upprepade gånger förklarat sig i representationsfrågan vara understödd af den allmånna opinionen— att han lidit ett så afgörande, ett så ohjelpligt nederlag! Det år får starkt. — Att icke en gång bönderna kunde vinnas!! — Desavouerad kaf regeringen, ohörd och förbisedd af folket!!! — — — Också år nu hr Hjerta ond med besked. Tag hvilket som helst af de senaste Aftonbladsnumrorna, och du skall finna vårt påstående bekråftadt. Han år ond på regeringen, derför att den icke låt skråma sig till grundlagsvidriga åtgårder af hans hotande spådomar om revolution och Nemesis m. m. Han år sårskildt ond på ministrarna och såger föraktligt, att mon kunde icke annat ån intagas af medlidande vid deras åhörande. Han år ond på presteståndet, om hvilket han sardoniskt anmårker, att det, såsom det var i sin ordning, kastat de första skoflarna mull öfver det kunsliga representationsförslaget. Han år ond på ridderskapet och adeln för dess ,nåstan imperatoriska språk under visshet om segern. Han år ond på bondeståndet, hvilket han utan försyn såger vara bearbetadt, liksom det icke skulle kunna fatta eller hysa en egen öfvertygelse, och hvilket han hotar med framtida ånger och ruelse, derför att det handlat förhastadt och illa mot sitt eget intresse. Han år ond på alla talare, som yttrat sig mot förslaget (se det egna sått, hvarpå dessa talares anföranden blifva i Aftonbladet refererade). Han år ond på sina egna vapenbröder, de grå, hvilkas oquand meme han nu tadlar, och hvilka han tillvitar -råtthafveri. (I parenthes torde få frågas: Gjorde sig icke hr Hjerta sjelf en liten smula skyldig till s. k. sråtthafveri-). Med ett ord: han år ond på hela verlden, sig sjelf inberäknad. Sårskildt böra vi kanske omnåmna, att hr Hjerta år svåra ond och förgrymmad på oss, dels derför att vi fördristat oss skrifva åtskilligt i representationsfrågan, som icke fallit honom på läppen, dels och i synnerhet derför att vi uti vår nåstföregående artikel om Partiernas stållning yttrat ohemula och skamlösasaker. Vi få vål lof att söka fördraga denna onåd, så godt vi kunna. Gjord gerning hafver ju ingen återvåndo. Men enår hr Hjerta i den artikel, deri han öfver oss utöser sin vredes skålar, råkat att misstaga sig — ifrån början till slut, så anse vi oss, för sanningens skull, förpligtade att uppvisa hans misstag, åfven med fara att råka i en ny och ånnu större onåd. Innan vi likvål skrida till ett sådant uppvisande, vilja vi hågt förklara, att vi uti hr Hjertas harmsenhet och misshumör se ingen ting annat ån en helt mensklig och naturlig företeelse. Hvar och en, som ser sina beråkningar slå fel, sina planer krossas, sina anstrångningar misslyckas, måste naturligen röna en obehaglig kånsla af olust, missnöje, förargelse. Vi bedja hr Hjerta vara ölvertygad, att vi skulle med fullkomlig grannlagenhet hafva respekterat denna så menskliga kånsla och låtit honom i ro och fred svålja sin förtret, om icke hans utfall mot oss i Aftonbladet för den 18:de dennes varit af beskaffenhet att tvinga oss till genmåle. Att hr Hjerta i sin uppsats kallar ossblindt sangviniska,icke tillmäter oss någon besinning, och såger sig icke kunna vånta att vi , skola återkomma till Sans, — att han hårleder hela vårt upptrådande i representationsfrågan från den snygga bevekelsegrunden af en illa dold ilska, — att han vill ståmpla våra yttranden öfver en bank såsom -lögner och kalomnier— allt utan ringaste motivering eller bevisning — utgör ett ytterligare bevis för hvad vi ofvanför sagt om hr Hjertas elaka lynne. Sådana uttryck, som de hår citerade — gengångare från en tidigare period, då, såsom kåndt år, Aftonbladets polemik icke sållan var något grofkornig — skada endast den, från hvilken de komma; och, yttrade af en tidningsredaktör, som ger sig min af att vara våktare öfver , Pressens conduite,, kunna de endast ursåktas, ifall man får antaga, att de undsluppit af öfverilning i förbittringens ögonblick. Imellertid, om man tar bort de der mustiga ordasåtten, så år ar(D2 HH dan anaår Aco cr