mi — — — — lif och blod för sitt fädernesland, vet ni, att Raoulx sjelf blir ett af offren? Gilberta ryste och sökte ett stöd för att hålla sig uppe. — Ja, Raoulx, fortfor han, låggande stor vigt på detta namn, Raoulx, som ålskade er med en helt annan kårlek, ån den, som nu beherrskar er; Raoulx, som icke ville förföra er, utan taga er till sin maka. — Vet ni det? sade Gilberta med dof röst. — Och ni, ni har aldrig kånt honom, sade Lambert. Ni visste icke huru stor och ådel denna själ år, och huru kärleken uppeldade honom, då han talade om er. — Om mig! ... — Ja, tusen gånger, då vi ensamne promenerade ute på landet, utgjöt han för mig sin gränslösa ömhet för er. . . . Han ansåg sig så såker på sramtiden! Han talade redan om sin meka, sin tillbedda maka! . . . Han lefde blott af lyckan att upprepa ert namn, att betrakta er, ty han hade er oupphörligt för sin själs blickar. Anfsande, sattad af en outsåglig rörelse, tog hon ett steg tillbaka, och stödde sig mot kaminen. Baculx! återtog Lambert hästigt, Raoulx, denna storhjertade och ädla själ! . . . I denna kärlek, hvarmed han frossade, tånkte han aldrig på sig sjelf. . . Fullkomligt oegennyttig, tänkte han aldrig på att erhälla något, endast att gifva. Med en innerlig kärlek till Frankrike, ville han tjena det med sitt snille, sitt blod, och det behösdes! I sin varma kärlek till en qvinna, tånkte ban aldrig på att denna qvinna skulle kunna skänka honom lycka, göra honom några j offer; han tånkte endast på helga henne hela sin själ att offra henne hela sin tillvaro, att hvarje dag uppfinna nya medel att behaga henne och göra henne lycklig. (Forts.) — — — ———