Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1850, sida 1

Lambert skyndade genom staden, utan att fästa uppmärksamhet på något som föregick omkring honom; och påskyndade sin gång för ått lugna stormen i sitt inre. Med vid yttersta ändan af förstaden sästades hans själ, mera ån hans blickar, vid en byggnad. Ett aflägset bdrndomsminne väcktes. Det var nemligen hans saders, timmermannen Daubrays hus och verkstad. I närheten deraf varseblef han den plats, dit han en aston begifvit sig i sällskap med Raoulk; den del af den fordna ringmuren, hvarpå han uppklåttrat, för I alt skåda in i sin systers rum, för att återse henne fullvåxt efter sjutton års frånvaro; henne, som han, den stackars proskriberade, icke vågade besöka vid dagens ljus. Hans vrede mot Gilberta, carbonaris angifverska, var nu lika stark, som hans kärlek får henne förut varit. Hans panna brånde, hans blod kokade. Emedan alla midt på dagen befunno Sig i verkstaden, var hela det öfriga buset öde; endast Gilpertas fönster stod öppet. . . . Lambert trådde åtver tröskeln till den dörr, från fordna dagar får honom så välkånd, och ilade upp för trappan. Gilberta satt vid sitt fönster, hvarigenom man endast varseblef de omgifvande murarne. Under tjugofyra timmars tid hade hon knappt lemnat denna plats, Det var hvarken ånger eller samvetsförebråelser öÖtver att hafva angifvit det hemliga sällskapet, som försatt henne i en sådan tanksullhet; men hon bäfvade oupphörligt för Arthurs lif, hon väntade och lyssnade med spänd uppmärksamhet, liksom em ett ljud utifrån kunnat gifva ett svar på hennes ängslan.