Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1850, sida 1

gra steg till, och jag skall angifva de sammansvuina. Det skall blifva mig en dubbel glådje, ty i det jag utlemnar dessa carbonariodjur, går jag min egen lycka och håmnar mig på dem! — Du skall aldrig angifva dem, sade Lambert, i det han plötsligt trådde fram ur slottsporten och med en dolkstöt slungade Rutel till marken. Spionen låg utsträckt på grushögarne ibland hallonbuskarne; blodet strömmade ur hans sår. Han stirrade på sin angripare, och då han igenkände honom, 10pade han under sitt sista utbrott af raseri: Återigen du! Ja, sade Lambert, just jag, som upptäckte ait au var en lögnare, en bedragare, en förrädare, en polisagent, når du sade dig vara återkommen från landsförvisningsorten i Texas; ty jag var der, men du bar aldrig varit der. — En proskriberad aterkommen till Frankrike! . mumlade spionen, som i sjelfva dödsstunden vådrade ett offer att angifva. Vi hafva således begge två hemligen vistats i vårt sädernesland; jag för att andas Frankrikes luft, du för att friare kunna sköta ditt nesliga handtverk. — Usling! . . . jag år adelsman. Jaa, sexton anors adelskap . . . det har du sagt Oss, Rutel. F Keautel, baron de Forban. — Och dessutom talade du nyss för dig sjelf, och jag stod bakom denna af skottgluggar genombrutna mur. . . . Det var vederstyggligt att se dina sönderrisaa iläder, din blyfärgade hy och höra din äregirigI hets lysande förslager. Det var döden, som drömde om rikedomar och framtid. (Forts.)