Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1850, sida 2

Han gjorde en rörelse för att satta Ediths hand; men hon afböjde det, med en ätbörd, så full af värdighet och förakt, att han tog ett steg tillbaka. — Ah, kors! så ni tar emot mig i dag! sade han. Det låste jag inte i edra blickar, mitt vackra barn. Han pekade derefter på krogen och fortfor: — Kanske det år derföre att jag kom ut derifrån? Ack! ja, det år sannt, jag kommer . . . från det der kyffet. . . . Det var allt för tidigt att komma till mötet ... derför tog jag mig först en liten förfriskning : bry er inte om det! Vin och tobak, ser ni, hafva följt mig i alla land, och med dem har jag alltid förjagat sorgen. . . . Man glömmer icke sina vänner! . Nej, aldrig, aldrig glömmer man sina goda vänner. Klingan som slåcker litvet, kåns icke kallare och smårtsammare i menniskobröstet, ån denna nakna verklighet, som nu dödade Ediths käraste illusioner. Ocekså var det verkligen för henne ett dödsslag. Fru de Forban betraktade, med outsåglig håpnad, denne motbjudande varelse, som nu upptrådt i stållet för den idol, den hon smyckat med all kunglighetens glans. Hon kunde icke begripa en så bedröslig föråndring; hon ansåg den nåstan för en metamorfos, åstadkommen af någon fiendtlig demon, och hon kånde huru det gick omkring i hennes hufvud af bestörtning och fasa. . Men den unge mannen mårkte ganska vål, att de båda qvinnorna, i stället att svara honom, betraktade nom med förfårade blickar och ett tydligt uttryck af förakt. Då, i ruset, lemnade snart galanteriet plats för vreden. Till fru de Forban stållde han plumpa anmårkningar öfver hennes ålder; till Edith åter de för hennes ungdom och skönhet mest förolåmpande förslager.