Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1850, sida 2

— Jag har tillstått, sade den unge mannen, med den rusigaste min i verlden. Det var åndå pråktigt att vara Ludvig XVI:s son, att vara prins! ... Men att vara trådskomakare år icke heller att förakta. . . . För fan! hvilket år årofullare, att vara konung eller trådskomakare? . . . Det skall gendarmen såga oss ... gendarmen förstår det bättre ån vi, ty han kan arrestera OSS. . . . Såg, gendarm, hvilketdera år båttre att vara. . . . — Nog med prat! sade befålhafvaren för gendarmerna, franska thronarfvingen abdikerar och blir åter Mathurin Bruneau, sin faders son. Och soldaterna, föga sinnade att vånta till dess trådskon blef fårdig, grepo den illustre handtverkaren i kragen. . Vid denna åsyn uppgaf Edith ett rop och föll kånslolös ned på marken. — O min Gud! det år jag som dödat dig! sade fru de Forban, lutande sig öfver sin älskade Edith, och tårarne strömmade ur hennes Ögon. Mathurin Bruneau, dömd i Rouen såsom bedraga re, utan att denna dom kunde taga hans tillgifne anhångare ur deras villfarelse om hans kungliga bård, hade, efter fyra års fångelse, kommit till detta slott, som tillhörde madame Rosa Avenel, hvilken redan figurerat vid processen, och roade sig der, att fortsåtta sin fursteroll med de båda damerna, dem han upptäckt genom sitt fönster, och hvilka han märkte, säsom alla andra goda royalister, vara lisligt intresserade i hans öde. Så stod saken, då en vänskaplig vink underråttade honom, att han de följande dagarne kunde gå utom sin tillflyktsort, emedan hela gendarmstyrkan der i trakten, för en vigtig saks skull vore kallad till la Rochelle. (Forts.) EiiAii. hh Fr