Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1850, sida 1

—fp — börder, som druckna menniskor bruka. ... Hans åsyn gjorde i början intet intryck på Edith och hennes följeslagerska, ty de ansågo honom blott såsom den förste förbigående; men når han nalkades, igenkände de i henom fången i tornet. . .. KronprinSen! ... Ubgdith upphäfde ett doft rop och stödde sig mot lonnens stam. Fru de Forbon bleknade och kastade sina armar omkring den unga ilickan, likasom får att skydda henne från en ånnu obekant fara. I detta ögonblick blef den unge mannen dem varse och gick rakt fram till dem. — Ah, det år ni, sade han, betraktande Edith, det år ni älskvärda flicka, som nu snart i sex månader gjort mig er kur genom fånstret! . .. Bättre år ändå på nåra håll, ån på sådant afstånd! . . Lät mig omfamna er, så att ni riktigt måtte förtjusa nig. För hvarje ord hade han nalkats ett steg, och råckte slutligen den darrande Edith sina af dryckenskapen famlande armar, Derpå återtog han: — Åck, min herdinna! Dej, min prinsessa, ty jag år ju prins ... når ni så ofta stråk omkring på landet, så var det ju för min skull . . . för mina vackra Ögon kanske ... ja, jag år en vacker gosse, det år säkert det. . . . Ni bar till mitt torn blomster buketter, mycket mindre vackra än ni, det förstås! men alltid liljor! ... Jag begriper inte hvarföre alla menniskor ge mig liljor! ... Han funderade några Ögonblick, derpå återtog han med en klok min, i det han vånde sig till Edith: — Åh, nu vet jag .. . jag gissar... liljor, det vill såga, att ni ålskar mig! Nå ån jag då! Jag år inte grym af mig, jag har för er skull afskrifvit de vackraste fraser ur mina böcker. Men det var bjertat som talade, min söta flicka: