Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1850, sida 1

De fyra sergenterne i la Rochelle, Af Clämence Robert. (Forts. fr. N:o 284.) oc Vi äro verkligen tokiga, sade hon, att oroa oss så! Den öfverdrifna kärlek du erfar, kan icke vara något ondt uti, då denna känsla år delad. . . . Och Prinsen älskade ju dig först. . . . Han hade ju redan såstat sig vid dig, innan vi en eller ett par gångor blifvit honom varse, — Äro vi mera såkra derpå nu ån förr? — Du har återsett honom hundra gånger . . . du har emottagit bref, fulla af den hjertligaste ömhet. IJIa, hans biljetter på två rader. . . . Dau år omedgörlig. . . . Tvifar du på honom sjelf eller hans höga rang? ... : Jag vågar icke tvifla. . . . Det tycks mig som det vore ett fel mot det suveråna majeståtet. — Det år också att hafva brist på tro oeh hopp. och åndå år jag icke säker på något. . . . Ack! jag må ålska prinsen ånda till afguderi, men en hemlig röst visar mig dock alltid det löjliga och farliga i lenna kårlek. . . . Jag år tokig! . . . och ändå har icke det kalla, herrskiystna förnuftet förlorat sitt vålde, och just derföre lider jag. — Stackars barn! Om jag kunde gifva dig mitt mod, mitt förtroende! Ty jag har alltid varit fast i min tro, jag. Och nu kånner jag mig starkare ån inågonsin. . . Ja, når jag betraktar fången, förekommer det mig som om en gloria omstrålade mig; det ir bestämdt Ludvig XVI:s son! — Ack! så år det med mig åfven når jag betrakar honom. . . . Når vi äro dernere, undangömda i