DOMIUIIUM ODRAII UTVv (1474984 mynt öppna en ny estersrågan efter metallen, som skall vara tillräcklig åfven för det oerhörda qvantum, som Amerikanarne uppgråfva i Californien. — —— Silhouetter af franska Journalister. (Efter Nord och Syd.) (Forts. fr. N:o 269.) Erbjuder detta i politiskt hånseende stora svårigheter, så har det derimot sina goda verkningar på pressen sjelf: Ett fårgoch principlåst industriblad, ett tomt och pratsjukt nyhetskråmeri kan icke ega bestånd, ens om det spekulerar på ögonblickets herrskande sinnesståmning; fransmannen vill i sitt blad hafva sin -ids, han vill hafva sitt ideal förfåktadt deri och till vedergållning år han beredd till att försvara det med musköten — hvilket sistnåmnda år en öfverslödig vana, som han förmodligen skall så småningom aflågga och derigenom bidraga att gilva pressen sin betydelse såsom en andlig makt. Der existerade i somras ett sådant industriblad, rami du peuple, som skref dålig franska och spekulerade på sinnesståmningen mot republikanare och socialister. Det lyckades redaktionen att få en mårkvårdig process, i det att Justitizministerium måste anlågga sak imot den i följd af dess alltför starka angrepp mot oppositionen, och bladet underlåt naturligtvis icke någonting för att göra sin process penning-inbringande genom att bekantgöra den och våcka uppsigt; men dess stråfvande strandade på det franska bon sens. Bladet var reaktionens yttersta hågra, eller råttare det moras, hvartill denna reaktionens flygel stråckte sig; såsom blad har det upphört, som parti fortsåtter det ståndigt sin tillvaro, nåmnligen i den klass, som år fal för alla makthafvande. Nårmast upp till denna punkt sträcker sig yVUnivers, ett förnämt, rikt och mäktigt partis blad, hvilket ingalunda kan frånkånnas princip. Detta förnåma, rika och måktiga parti år blott icke helt och hållet franskt, det utbreder sig hemligt eller uppenbart öfver en stor del af Europa, har sin general i Rom, sin fåstning i Collegio Romano och heter Jesu sållskap eller Jesuiterna. Bladets betydelse inses tydligen af den strid, som det nyligen haft med erkebiskopen af Paris. Denna erkebiskop intager för sin person samma stållning i religiöst hånseende som Journal des debats i politiskt år juste-milieu, vill naturligtvis håfda katholicismen dess rått, men utan att gå till de sista ytterligheter, och vill åfven håfda den galliska kyrkans rått, för hvilken han år öfverhufvudet. Denna galliska kyrka har sedan Ludvig den XIV:s tid varit i besittning af en viss sjelfståndighet mot påfven genom att sluta sig till det franska fåderneslandet; den erkånner icke påfvens andliga rått i verldsliga saker och underordnar honom till och med i religiösa angelägenheter under det församlade franska presterskapet. Kort förej julirevolutionen 1830 uppbjödo Jesuiterna hela sin kraft för att bringa det franska presterskapet i större beroende af påfven — nu upprepa de samma försök. Stållningen blef synlig derigenom att ÅUnivers, som har en hetsig och skonlås redaktion, kom i strid med Eugene Pelletan i anledning af några artiklar och försvarade inqvisitionen. Erkebiskopen utställde då en ,faderlig förmaning till bladet: Han förklarade i de mildaste och blidaste ordalag, men allvarligt och beståmdt, de franska biskopar, som blifvit vunna af Jesuiterna, att han missbilligade deras åsigter, och kallade dem tillbaka till deras pligt mot den franska kyrkan. Han uttalade, att bladet i sin goda och vålmenande ifver för tron, låt hånföra sig till yttranden, som kunde missförstås, våcka förargelse och skada kyrkan; men meningen var, att han icke ville deltaga i en ändamälslös reaktion, som kunde framkalla en likaså åndamålslås revolution och tillintetgöra hela den andliga makten. Det år ett nöje att låsa detta bref och svaren derpå; dessa andliga mån förstå att bruka ordet på helt annat sått ån andra menniskor; man, låser och kunde vara fårdig att tro, att det år ett vånskapligt, kårligt tankeutbyte, och det ar dock en hjertinnerlig fiendskap. Vid låsningen af erkebiskopens bref kunde man lått öfversara ett stålle, der han tillstär, att han löper en personlig fara, då han angriper den heliga orden, d. å. tadlar redaktionen af UUnivers; men man blir uppmårksam derpå, når han med plötslig eld och energi — men alltjemnt i de saktmodigaste ordalag — såger, att han jemnt opp för dessa farors skull vill handla efter sin öfvertygelse. (Forts).