Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1850, sida 1

f Lambert erfor en ny beklämning sid tanken på att Se henne aflågsna sig. — Ni kan icke återvända ensam nattetid, och under detta förfårliga ovåder. — Nej, svarade Gilberta; men jag skall försöka att uppleta grönsaksförsäljerskans, mor Saint-Jeans bydda. . . . Hon håller så mycket af mig. Hennes man år en gammal vån till min far; han skall nog lemna mig sin håst och kårran med linnekuren Öfver, samt följa mig hem. — I sådant fall har jag ingenting att invånda, svarade Lambert. Gilberta nårmade sig dörren och öppnade den, men en stark blixt och ett förfårligt åskslag motade henne tillbaka. — Stanna hår, sade Lambert, jag skall uppsöka era vänners boning, och bedja dem att sända åkdonet hit. — Den unga slckan gaf honom de nådiga upplysningarne för att i det djupa mörkret kunna träfla på mor Saint-Jeans boning, hvarefter han gick ut. Gilberta, alltid kall och bekymmerslös satte sig på den plats Lambert lemnat och stödde armbogen mot bordet, utan att lemna ringaste uppmärksamhet åt stället der hon besann sig. Men efter några minuters förlopp, kringströdde en håftig vindstöt de papper som voro sammanlagda under lampan, och hvilka Lambert, under de djupa rörelser som åsynen af systern hos honom uppvåckte, glömt att undangömma. Då den unga flickan åter hopsamlade de kringströdda papperen, igenkände hon de kabbalistiska tecknen, korsen och Sstjernorna hvilka voro tecknade på det kort, som Raoulx en gång, till hennes outsågliga lycka eller olycka, uppdragit henne att båra till Arthur dOberon.