Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1850, sida 1

— Med förläningar, slott! . . . . — Enligt öfverlänsrätten. — Och ändå en polis-agent, besoldad angifvare, leverantör for sängelser och schavotter! fortfor Lambert. — Rutels bleka ansigte sammsndrog sig, och han svarade med skarp ton: : -Det år alltid en lycka och åra att tjena sin furste, sättet går ingenting till saken. — Jag visste vål, sade Lambert, att det ansågs för en utmårkt heder att båra slåpet på hans mantel, men jag visste ej att det också var årofullt att söla sig i listens och förräderiets gyttja, för att uppfiska några offer åt hans bödlar. — Ån ni Carbonari då, sade Rutel, döljen J icke eder? föråndren J icke edra namn och ansigten får att konspirera? — Vi konspirera för Frankrikes vål, sade Raoulx, och i stållet att mottaga penningar såsom belöning, offra vi vårt blod. Det tror jag! Det år derföre att ni icke behöfver något; ni! sade den gamle ådlingen. Men når man år af en lysande ått, som alltid egt borgar, och va saller, kan man icke lefva utan blå bandet på sin drågt och några torn till sitt försvar. — Och får detta barnsliga högmod, sade Raoulx, i tjenar ni polisen och mottager dess penningar. —Penningar lägga grund till murar . . .. och det år Guds vilja att slottet. . . . . . Rutel, hvilken talat likasom mot sin vilja, stannade plötsligt just då han ärnade uttala sitt familjenamn. — Således, återtog Raoulx, såljer ni lättsinnist, utan blyssel och samvetsagg, unge mån af åra, dygd och mod; och kan lika låttsinnigt se dem slåpas till fångelset och dåden,