Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1850, sida 1

— — —— — tänkt på denna Rutels ofrivilliga vaktare och märkt att han under sin sysslolöshet naturligtvis fästat sina blickar på de muntre bröderne, den enda punkt som kunde skingra hans ledsnad. Just nu steg sestens glädje till sin största höjd. De lycklige bröderne, de njöto af sina sista trygga dagar; de uppäggade hvarandra till glädje, under det vinet med sin lifvande ånga gjorde resten. De lycklige sammansvurna, de kånde sina krafter stårkta då de vore förenade; de talade om företaget med de mest strålande förhoppningar; och drömde sig redan vid målet af sina Önskningar och herrar öfver Frankrike. — Ni inser vål fullkomligt, fullföljde Rutel, våndande sig med låg röst till sina sidokamrater, att då jag går ut hårifrån med de mest ojåfaktiga bevis, anklagar jag eder alla, och ni herrar Carbonari, får göra eder kompanj i rättvisans palats och bilda nya styrelsesått i djupet af edra fångelser . . . så framt det icke blir i grafven. — År detta edert beslut? sade Raoulx, bitande sig i sina bleka och darrande låppar. — Mitt orubbliga beslut! svarade Rutel. O! sade Lambert med dämpadt raseri, edert uttryck om adelskapet år således endast ett hån. Han påminte sig de ord som Rutel låtit undfalla sig under sin sömn. — Hvad såger ni? frågade polis-agenten. — Emedan ni år adelsman. .. Rutet spratt till och rynkade ögonbrynen. — Ja, det tycks, återtog Lambert, att den som här kallar sig Rutel, och låter sig passera för f. d. kejserlig offlcer, verkeligen år en infam spion; men det synes också att han år adelsman. . . — Baron . . . sade Rutel, hånförd af sin fåfånga. I I