Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1850, sida 1

— Det är just en stor glädje att fånga nutidens ungdom! Man hämnar sig på en ötfvermodig generation, som går oråttvisa åt det förflutna och afskyr den gamla adeln. .. — Den nu vanslågtade adeln! afbröt Lambert. — Som ötverhopar den med förakt och skymrf, sortsor Rutel, lik ett barn som biter sin moders bröst. . Vid dessa ord sammandrog han ännu mer sin förut rynkade panna, under det att det ironiska leendet ännu bestandigt krusade hans låäppar. — Således, återtog Raoulx efter några minuters tystnad, kan ingenting förmå er att afstå från edert förehafvande? — Besynnerliga fråga! sade Rutel, höjande på ar larne. — Kan ingen känsla af heder och mensklighet uppvärma er Själ: sade Lambert. — Inte en gång af erkånsla! sade Rutel, med synnerlig vigt på sista ordet. Raoulx kande huru blodet kokade i bans ådror Lambert kastade förstulna blickar på spionen, och vånde sin knif mellan fingrarne. Rutel, likasom hade han sett hvad som föregick inom dem, återtog med köld och säkerhet: Ni kan vål förstå att jag icke begifvit mig hit utan såker borgen. Deruppe vakar posten på bastionen öfver mig; då vi gå hårifrån, skall husfolkets nårvaro vara tillråcklig att hindra ett lnnmord; och härutan för lyder den trogna militaren min minsta vink och skall skydda mig så långe J annu njuten er frihet, hvilket ej kan sortsara långe. Forts. 2