Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1850, sida 2

Åtminstone var detta Raoulxs och Lamberts första tanke, ty visserligen var det Rutels drag, sådana de sett hos honom på hafsstranden, men nu satt han blek, mager, med matt stirrande öga, sådan som döden ett ögonblick derefter borde hafva gjort honom. Hans läppar krusades af ett ironiskt löje. Leendet på detta likansigte var förfårligt; emellertid var just detta det första tecken som upplyste Rutels begge mördare om sanningen; nemligen, att den förhatliga spionen, genom något underverk, omöjligt att förutse, blifvit råddad ur böljorna. Detta bekråftades ånnu mer af Rutels egen mun. Under det de båda carbonari betraktade honom med bestörtning, sade han, med ett hånande leende, i det han satte sig emellan dem: Uan har glömt en broder, men han förenar sig åndå med eder. Raoulx och Lambert kunde, oaktadt sin själsstyrka, icke få fram ett enda ord. De hade icke för det hemliga sällskapet yppat det minsta hvarken till sin upptäckt att Rutel var en spion, eller om den håmnd som de tagit på honom. Carbonari, hvars allmänna anda för öfrigt utmärkte sig för försietighet och klokhet, gåfvo föga akt på Rutel, som de sett på några sammankomster, och som de trodde resa från den ena sållskapets hufvudort till den andra, såsom många af deras bröder gjorde. Lambert bedömde i hast denna svåra belågenhet. Att varna de sammansvurna för denne man var utan nytta; spionen visste redan så mycket att han kunde låta arrestera och dömma dem, och derföre ville han icke öfverlemna dem åt förtviflan, förr ån han tånkt efter om icke något medel återstod för deras räddning. Raoulk gjorde samma reflexioner som hans vån, och båda förblefvo tysta.