Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1850, sida 2

för en sällskapsmåltid, hvars sirande borde döljas nästan lika noggrannt som dess ändamäl. Bordet var uppstäldt på gården, skiljt från hvarje obehörigt granskap. Denna fyrkantiga gård, omgifven med temmeligen höga murar, dominerades af bastionen. Den på plateformen postande soldatens blickar kunde vål öfverskåda denna plats, men afståndet var så stort, att man icke behöfde frukta, att gästernas ord skulle trånga fram ånda till skyldtvakten. Omkring klockan fyra voro carbonarismens förnåmste medlemmar samlade i denna matsal under bar himmel. Bories och Baradere sutto midt emot hvarandra. Öfverlogens ombud hade på sin sida de medlemmar som hörde till carbonarismens civila parti; till höger om Bories sutto Pommier, Goubin och Cedric; till venster Raoulx och Lambert, hvilka anlåndt på samma gång. Emellertid stod emellan desse sistnåmnde ett tomt kuvert; men de mårkte det knappt och brydde sig ej om att låta borttaga det. Oaktadt de allvarsamma omståndigheterna, eller kanske just emedan man kånde behof af att undfly de dystra tankarne, var måltiden ganska aminerad. Vinet och gåsternas ungdom drånkte farornas perspektiv uti en yr bekymmerslöshet; man skrattade, talade högt och drack under muntert skämt på denna afskedsmåltid, som föregick en så vigtig dag; ty för de samlade månnen gafs knappt någon morgondag. Under glasens klang och samtalens liflighet hade glådjen stigit till sin höjd, då en ny gåst intrådde och nalkades tyst Raoulx och Lambert. Det var Rutels vålnad.